Snart är vi framme. Har ägnat bilresan åt att bättra på mina banankunskaper. Beväpnad med riktiga bananer såklart. Bilden känns väldigt James Bond tycker jag. Eller? Kanske funkar jag bättre som växeltelefonist?

Fast showgirl i Carmen Miranda-style kommer av någon anledning mer naturligt.

På tal om att komma naturligt…

Nej nu får jag skärpa mig. Ordet bananförbjudet dök precis upp i skallen. Något säger mig att det kommer bli användbart den här veckan. Dags att plugga bildmanus och kameravinklar…

Måndag morgon. Släpade mig upp och passerade en spegel. Orakad. Släpade mig till soffan och passerade en ångesthög med papper. Räkningar. Varför inte börja veckan på tråkigast möjliga sätt? För att liva upp tillvaron har jag slagit på helgens The Voice. Känns som att det är läge att ha koll på vad jag sa i programmet.

Värdefull. Snabb. Smart. Tack för de fina orden Carola. Tack älskade vän. The Voice var en upplevelse. Att vara en del av något som påverkar talangfulla människors framtid var en häftig upplevelse. Häftig och läskig. Det innebär ett stort ansvar att öppna truten i ett sammanhang som detta.

Första duellen från Carolas lag stod mellan Elie och André. Vilka fantastiska röster. Intressant att se och höra två personer som är varandras raka motsatser framföra samma låt.

Vi valde till slut Elie. Mötet med honom var speciellt från första stund. Han är en grym begåvning. En blyg gatumusikant som gömde sig bakom sin gitarr. Tills stora stygga Engfors bad honom att släppa den…

När Elie ställde ifrån sig gitarren hände det grejer. Han kastade sig ut. Han vågade. Man såg i Elies ögon att han själv upptäckte något.

Coola André stod stabilt med båda fötterna på jorden. Det fanns dock något som jag inte kunde sätta fingret på under repetitionen. När vi satte oss ned för ett samtal mellan sex ögon (och ett par kameror plus ett helt crew) kom jag på det. André kändes tacksam för att han fick vara med. Och det höll tillbaka honom. Klart man ska känna tacksamhet men den får inte bli begränsande.

Egentligen klev jag nog över gränsen för vad man pratar om med främmande människor vid första mötet när vi satt där. Framförallt när samtalet man har ska visas i tv. Men André tog analysen från amatörpsykologen Engfors på rätt sätt. Snacket blev väldigt personligt men tyvärr finns det inte tid för längre diskussioner i det här formatet.

Jimmy och John tävlade mot varandra i den andra duellen. Efter deras framträdande konstaterade Carola att man får resning. Jag kan skratta ihjäl mig åt henne. Häggkvist är hysteriskt rolig.

Det är Carina Berg också. Rolig alltså. Hon är sådär härligt finurlig. Precis som sin make Kristian Luuk. Jag undrar hur deras vardag ser ut. Går de omkring och är sådär härligt finurliga hela tiden? Pratar Carina alltid med lugn och mysig röst? Står herr Luuk och levererar underfundiga oneliners när han diskar? Och vad händer när paret släckt lamporna? Lyser Luuks baltbleka kropp i mörkret?

Suck… Dags att återgå till ångesthögen. Papperarbete suger. Bjuder på några bilder från inspelningen som avslutning.

Världens oglammigaste bild? Det här är verkligheten kära nätvänner. Carola lunchar medan en kostymtjej syr in hennes byxor och en annan i teamet gör… något annat.

Läste förresten en rätt underhållande kommentar på mitt förra inlägg. Signaturen Anders kollade The Voice och tycker att det ser ut som att jag behöver semester. Det har han helt rätt i. Något jag däremot inte är i behov av är en makeover. Utseendefixeringen har jag lämnat bakom mig sedan länge. Tack och lov för det. Anders tycker även att min ”kunskap i musik är långt ifrån lyckad”. Ett konstaterande som inte kommer som en nyhet varken för mig eller omvärlden hoppas jag. Något jag däremot är grym på är att se människor och hjälpa dem att renodla deras artistiska uttryck. Något säger mig att det var just detta som fick Häggkvist att välja mig som sidekick och inte att jag är en tondöv pensionerad dragartist. Måste ringa henne och dubbelkolla…

Så här ser det ut på TV4 ikväll. Jag hjälper min älskade lilla väninna Häggkvist att välja vilka talanger hon ska coacha under The Voice-resan. I programmet kallas jag sidekick. Tufft.

Något som inte är lika tufft är min hudton. Att sitta bredvid Carola som är solbränd och fräsch är inte lyckat när man har samma färg som en rå kyckling. Nästa gång kör jag på Ranelid-looken. Schlagertrallande författare emellan liksom…

Kolla in scenen. Mer än 20 meter bred. Med en gigantisk LED-vägg. Och en ljusrigg som toppar det mesta. Jag älskar mitt jobb. Speciellt när förutsättningarna ser ut som igår.

Har ägnat de senaste veckorna åt att sätta ihop en schlagershow i fyra akter till ett företagsgig. Igår gick evenemanget av stapeln i Globen. Choice Hotels bjöd in sina anställda till fest och jag stod för regi, kostym och showskapande i största allmänhet.

Gårdagens artister var en imponerande samling festivalfavvisar. Från Norge kom fina Maria Haukaas och Alexander Ryback. Carola och Pernilla representerade Sverige tillsammans med Magnus Carlsson…

Jac gjorde som sagt kostymerna till showen, Ett 50-tal outfits allt som allt. Hur kul som helst. Roligast blev utan tvekan kläderna till nostalgiakten. Artisterna bjöd på schlagerklassiker från 80-talet i kaxiga outfits med sportiga referenser, neoninslag och Keith Haring-inspirerade tryck.

Pernillas Piccadilly-kostym flörtade med hennes originallook. Det gjorde även Marias Bobbysocks-outfit i svart, vitt och tokrosa. Magnus fick en neongul outfit till sin cover av ”Dansa i neon”…

Magnus blev någon slags Ninja Turtle i rave-version. Dansarna Vera och Lena matchade honom i punksportiga Madonna-möter-Gaga-kostymer.

80-talet var på många sätt vedervärdigt stilmässigt. Årtiondet gav definitivt inte den goda smaken ett ansikte. Just därför är jag grymt nöjd med resultatet som blev så galet att det gick från bara smaklöst till kul och coolt.

Showen bjöd även på mer klassiska teman. Kvällens andra akt innehöll schlagerhits i jazziga cabaretversioner. Herr Carlsson bjöd på ett grymt snyggt shownummer i en 60-talsversion av ”Not A Sinner, Nor A Saint”.

Sveriges flottaste dansare Tine, Vera, Lena och Åsa bjöd också på ett snyggt cabaretnummer tillsammans med La Häggkvist i ”Mitt i ett äventyr”.

Som öppningsnummer skapade jag ett medley av klyschiga gamla schlagers. Choice är ett norskt företag så temat kändes självklart. Sverige vs Norge. En duell mellan ländernas artister iklädda folkdräkter. Av någon anledning kallade jag Magnus för Tore Skogman hela dagen.

Ett annat favoritnummer under kvällen var ”Live Forever”. Det är något speciellt med kvinnor i herr-looker. Sjukt coolt. Och sexigt… Alla fina bilder från showen har jag förresten lånat från Magnus blogg.

Jag vågar faktiskt påstå att den här aftonen var fulländad. För en schlagerbög som mig var showen det närmsta jag kan komma till himmelriket. Vilka artister! Vilken låtskatt! Jag älskade varje sekund och kände mig galet stolt.

Efter giget blev det spontanhäng bakom scenen. Tiden flög förbi. Plötsligt tittade jag på klockan som hade hunnit bli 06.24. Då stod fröken Häggkvist och jag inne i Globen och hjälpte crewet att rodda och packa.

Jag har ont i huvudet. Riktigt jävla ont i huvudet. Känner mig som elefantmannen typ. Skallen är deformerad. Har världens största bula på vänster sida. Ja. Världens största. Varför? Det ska jag berätta. Svaret är så pinsamt att jag inte kan göra annat än skratta åt situationen. Men okej, jag bjuder på denna historia så får ni kanske också ett gott skratt. Försök se det som inträffade framför er. Jag vimsade runt på kontoret igår morse. Studsade fram och tillbaka mellan mitt rum och Ruthans ateljé. Det där med att inte stressa på jobbet är inte min starka sida. Tyckte dock att jag var i totalform när jag plötsligt halkade och slog huvudet i en dörrkarm. Pang! Eller kanske bang? Skallen fick en sån smäll att det knakade hela vägen ner i nacken…

Ni vet hur man känner sig i det där läget? Innan man vet om man blöder eller inte. Innan man vet om man svimmat eller inte. Hela världen snurrade. Jag förstod ingenting. Hur lyckas man halka och slå halvt ihjäl sig inomhus? Tittade ner på golvet och såg svaret ligga där. En bit tyll. Jag hade halkat på en bit tyll. Kan man få en fjolligare arbetsskada än så?

Nu ska jag ringa Miss Kylinge så hon får något att skratta åt denna förmiddag. Vanligtvis är det min älskade bästis som står för klumpigheterna. Just därför kommer hon att älska denna historia. Frågan är om min tyllkatastrof toppar den där gången då en stressad Miss Kylinge var försenad till jobbet och slog huvudet i handfatet så att hon svimmade medan hon tävlade i ett sånt där tokfånigt ring-och-gissa-ord-program i tv?

Om man måste jobba en söndag får man göra det bästa av situationen. Importerade plymer förgyller tillvaron på Bondegatan. Toppen.

Gick precis förbi den här skylten här i mina kvarter. Konstigt att mitt sexliv är obefintligt när jag bor ett stenkast från självaste kukgatan…

Jag har en egen röst. På flera sätt. Först och främst så har jag såklart en röst. Jag pratar. Oftast för snabbt. Nästan alltid för mycket. Vill jag vara mer pretto kan jag ha en utläggning om att jag under min karriär gjort min röst hörd… bla bla… Fast när jag tänker efter så har jag alltid gjort min röst hörd.

Varför bloggar jag om min röst just idag? Jag tror nog att vissa av er kan ana svaret på den frågan.

Just det. Var ska den pensionerade mimartisten vara om inte mitt i tv-grytan bland tonsäkra talanger. Kom precis till The Voice-studion. Ska nämligen spendera helgen med att vara avundsjuk på begåvade människor. Jag har alltid drömt om att kunna sjunga. Den drömmen kommer aldrig att bli verklighet. Jag är ett hopplöst fall. Min röst är alldeles för unik. Något som i musikaliska sammanhang tyvärr inte alltid är en tillgång.

Under min bloggpaus hände det massor av kul grejer. Den 21 november medverkade jag på ett event i regi av YourLife på biografen Skandia. Jag var där i egenskap av författare och babblade om ”Allt eller inget”. Författarepitetet känns fortfarande helt sjukt. Framförallt en kväll som denna när jag klev på scenen efter Kajsa Ingemarsson. Att jag överhuvudtaget tog mig dit var för övrigt någon form av personligt rekord. Låg hemma på soffan med grym panikångest och väntade in i det sista med att göra mig i ordning för att inte ha möjlighet att hinna känna efter. Börjar bli expert på den taktiken. Klockan 17.24 kastade jag mig in i duschen.Valde att blunda när jag passerade badrumsspegeln. Taxi från Söder till City. Hjärtklappning och svettningar. Från skyddad tillvaro hemma på soffan till strålkastarljus och en fullsatt biograf. På strax över en halvtimme.

Behöver jag säga att jag känt mig fräschare än just denna kväll? Addera grodperspektiv till min dagsform så fattar du ungefär hur jag känner för den här bilden. Men skitsamma, att jag ens satt där var en seger. Att framträdandet dessutom blev grymt var en fantastisk bonus.

YourLife-bossen Carina Nunstedt ledde samtalet på scenen. Gillade hennes stil. Kände mig trygg. Publiken var kanon. Responsen var bitvis överväldigande. I pausen efteråt signerade jag sedan boken och hann prata med många av åhörarna. När man väl vågar börja dela med sig så ger det verkligen ringar på vattnet. Fick ta del av många intressanta livshistorier under kvällen. Tack för det!

Håll i er nu kära nätvänner. Kan nämligen inte låta bli att skryta lite. Jag sålde slut på alla mina böcker under signeringen! Så. Jävla. Coolt. Bättre beröm kan man omöjligt få efter ett framträdande.

Fina Carina Nunstedt är för övrigt gift med ingen mindre än Expressens Anders Nunstedt. Just det, han som bevakar Melodifestivalen och sätter getingar på bidragen. Jag tummade med Carina på att hon skulle sexstrejka om hennes trevlige make inte ger mina artister full pott. Om en dryg månad är det upp till bevis fru Nunstedt…

Nu kan du vara med och rösta fram vinnarna till Gaygalan 2012! Och vem finns bland de nominerade om inte jag? Författaren Rickard Engfors. Sjukt kul. Vill du fortsätta att stödja mitt bokäventyr? Tänk på att jag kommer att kunna kalla mig ”prisad författare” om jag vinner. Hur flott skulle inte det vara?

Röstningsreglerna är hur enkla som helst. Gör ett besök hos QX och välj vilka dina favoriter är i respektive kategori. Tycker du till exempel att Anton Hysén gjort sig förtjänt av ett pris för att han kan spela fotboll och samtidigt vara bög? I så fall röstar du på honom som Årets homo. I kategorin Årets bok klickar du dock lydigt på det litterära mästerverket ”Allt eller inget” av författaren Rickard Engfors. Oavsett vad du själv tycker. Okej? Hela fem kronor kostar det att vara med och rösta fram vinnarna till Gaygalan. Det är jag väl värd?

Klicka här för att rösta!

Nu kan du vara med och rösta fram vinnarna till Gaygalan 2012! Och vem finns bland de nominerade om inte jag? Författaren Rickard Engfors. Sjukt kul. Vill du fortsätta att stödja mitt bokäventyr? Tänk på att jag kommer att kunna kalla mig ”prisad författare” om jag vinner. Hur flott skulle inte det vara?

Röstningsreglerna är hur enkla som helst. Gör ett besök hos QX och välj vilka dina favoriter är i respektive kategori. Tycker du till exempel att Anton Hysén gjort sig förtjänt av ett pris för att han kan spela fotboll och samtidigt vara bög? I så fall röstar du på honom som Årets homo. I kategorin Årets bok klickar du dock lydigt på det litterära mästerverket ”Allt eller inget” av författaren Rickard Engfors. Oavsett vad du själv tycker. Okej? Hela fem kronor kostar det att vara med och rösta fram vinnarna till Gaygalan. Det är jag väl värd?

Klicka här för att rösta!

Hade ni en trevlig julhelg kära nätvänner? Hoppas det. Själv firade jag med familjen ute i förorten. Toppen. Jullunch hos föräldrarna. Därefter Kalle Anka, middag och mys hos världens bästa mormor. För ett gäng år sedan bestämde vi oss för att våga vägra julklappshetsen. Det är utan tvekan ett av de bästa beslut familjen tagit. Numera handlar Engforsarnas julfirande om att umgås. Inte om att öppna paket i timmar. Toppen.

Känner mig annars rätt sliten tyvärr. Min hjärna går på högvarv. På gott och ont. Kreativitet kan verkligen vara en gåva och en förbannelse på en och samma gång. Såhär i schlagertider blir det extra tydligt. Älskar mitt jobb men det skulle onekligen vara skönt att kunna stänga av ibland. Idag känns dock inte den där obefintliga mentala off-knappen ett dugg lockande. Denna torsdag är det glitter och glamour som gäller. För hela slanten. Strass. Paljetter. Fjädrar. Och en riktig showgirl… Har jag förresten sagt att jag älskar mitt jobb?

Hade ni en trevlig julhelg kära nätvänner? Hoppas det. Själv firade jag med familjen ute i förorten. Toppen. Jullunch hos föräldrarna. Därefter Kalle Anka, middag och mys hos världens bästa mormor. För ett gäng år sedan bestämde vi oss för att våga vägra julklappshetsen. Det är utan tvekan ett av de bästa beslut familjen tagit. Numera handlar Engforsarnas julfirande om att umgås. Inte om att öppna paket i timmar. Toppen.

Känner mig annars rätt sliten tyvärr. Min hjärna går på högvarv. På gott och ont. Kreativitet kan verkligen vara en gåva och en förbannelse på en och samma gång. Såhär i schlagertider blir det extra tydligt. Älskar mitt jobb men det skulle onekligen vara skönt att kunna stänga av ibland. Idag känns dock inte den där obefintliga mentala off-knappen ett dugg lockande. Denna torsdag är det glitter och glamour som gäller. För hela slanten. Strass. Paljetter. Fjädrar. Och en riktig showgirl… Har jag förresten sagt att jag älskar mitt jobb?

Hade ni en trevlig julhelg kära nätvänner? Hoppas det. Själv firade jag med familjen ute i förorten. Toppen. Jullunch hos föräldrarna. Därefter Kalle Anka, middag och mys hos världens bästa mormor. För ett gäng år sedan bestämde vi oss för att våga vägra julklappshetsen. Det är utan tvekan ett av de bästa beslut familjen tagit. Numera handlar Engforsarnas julfirande om att umgås. Inte om att öppna paket i timmar. Toppen.

Känner mig annars rätt sliten tyvärr. Min hjärna går på högvarv. På gott och ont. Kreativitet kan verkligen vara en gåva och en förbannelse på en och samma gång. Såhär i schlagertider blir det extra tydligt. Älskar mitt jobb men det skulle onekligen vara skönt att kunna stänga av ibland. Idag känns dock inte den där obefintliga mentala off-knappen ett dugg lockande. Denna torsdag är det glitter och glamour som gäller. För hela slanten. Strass. Paljetter. Fjädrar. Och en riktig showgirl… Har jag förresten sagt att jag älskar mitt jobb?

Vaknade strax innan klockan 18 ikväll. Hade utan problem kunnat somna om igen men bestämde mig för att åtminstone vara vaken tillräckligt länge för att kunna njuta av livet en stund. De senaste dagarna har varit omtumlande. Göteborgsresan med Pernilla och gänget var underbar och galen. För att inte tala om gårdagskvällen… Har inte riktigt hämtat mig än. Jag ska bli farbror!

Tog med mig familjen för att kolla Carola-showen igår. Har inte sett min lilla väninna in action sedan premiären så ett besök på Tyrol var på sin plats.

Efter showen tog jag med mig mamma, mormor och hennes syster Ingrid in bakom scenen för att träffa Carola.

Om ni inte varit på Tyrol och sett Elvis och Barbra-showen kan jag verkligen rekommendera er att göra det. Carola och gänget kör några veckor till.

Jag har en fantastisk nyhet kära nätvänner. Ikväll fick jag ett besked som framkallade krokodiltårar. Jag ska bli farbror! På riktigt. Min älskade lillebror Jimmy ska bli pappa! Hans fina flickvän Elin sätter en ny generation Engforsare till världen i april.

Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma. Jag är så lycklig. Tårarna forsade. Jag skakade. Av lycka. Farbror Rickard. Fattar ni? Så sjukt jävla tokcoolt!

Efter lite snabb huvudräkning kom jag fram till att underverket kom till typ första veckan i augusti. Mitt under Pride alltså. Ytterligare ett exempel på att allt är bögarnas fel? Absolut. Tack vare alla härliga homos låg kärleken i luften…

Jag ska bli världens bästa farbror. Det är mitt nya mål. Mitt viktigaste mål. Glädjebeskedet är en påminnelse om vad som är viktigast i livet. Mina nära och kära. Familjen och vännerna. De som alltid finns där. De som jag tyvärr försummat alldeles för ofta. Nu blir det ändring på den saken. Farbror Rickard. Tidigare titulerade jag mig så på skämt. I vår blir det verklighet. Farbror Rickard på riktigt. Wow!

Är i Göteborg för att spela in TV3-programmet ”Copycat Singers” med Pernilla Wahlgren. Har nollkoll på vad jag gett mig in på. Fullständig nollkoll. Tydligen går det ut på att vi som sitter i jurygrupperna ska känna igen Pernillas röst bland ett gäng kopior. För att ladda inför inspelningen så studerar jag Pernillas sångsätt på YouTube…

Har ni varit på Apoteket i Nordstan? Det är hur trevligt som helst. Dessutom har de öppet till kl 22.00. Praktiskt. Mindre praktiskt är det kanske att just det här Apoteket ligger i Göteborg. Men varför inte kolla läget när jag ändå är här?

Jag känner mig krasslig igen. Förkylningskrasslig. Hatar att vara förkyld. Det är bättre att vara sjuk på riktigt. I det här tillståndet stavas botemedlet vila. Det är inte min starkaste sida. Nässpray, Strepsil, Bafucin, halstabletter och tabletter mot muntorrher? Det borde väl hjälpa. Plus Treo såklart. Treoträsket har jag fortfarande inte tagit mig upp ur.

Bloggar medan jag står i kassan och väntar på att de ljuvligt förvirrade damerna bakom disken ska få ordning på knapptryckandet. Att bara stå och vänta ger mig tryck över bröstet. Fy. Det som får mig att stå ut nu är damernas dialekt. Blir alltid glad av att höra göteborgska.

Dagens projekt är att styra upp min tillvaro. Hur många gånger har jag konstaterat detta? Börjar låta som en hackig skiva. En sån där av vinyl ni vet. Minns ni dem? Helgens husliga insats hemma gjorde susen. När jag vaknade i morse behövde jag inte blunda när jag såg mig omkring i lägenheten. Nu ska jag försöka få samma ordning på kontoret. Önska mig lycka till. Det kan jag behöva…

Jag är ledig. Det sant. Man ska väl vara det på helgen har jag hört? Bestämde mig för att ge det där med ledighet ett försök och måste säga att jag gillar upplevelsen. Så vad ägnar jag mig åt denna helg? Städning. Tokstädning faktiskt.

Det vore minst sagt en överdrift att påstå att jag gillar att städa. Oftast är det skittrist. Men ibland fyller det en terapeutisk funktion. Denna helg är ett sådant tillfälle. Jag behövde få ordning hemma för att kunna slappna av. Faktum är att jag städat så ordentligt att till och med mormor skulle godkänna min insats.

Hur ofta rengör man egentligen de där mellanrummen i elementen? Handen på hjärtat nu kära nätvänner…

Fick för mig att gå loss i köket när jag ändå höll på. Det var båda lustigt och sorgligt på en och samma gång. Tre konservburkar med vita bönor som gick ut 2009? Varför stod de och samlade damm i ett skåp? Jag gillar ju inte ens vita bönar.

När jag tog fram alla kryddburkar hörde jag plötsligt en röst eka i mitt huvud. Rösten tillhörde Anna Skipper. Har ni sett den där tv-reklamen där hon tillrättavisar någon stackare som har gamla kryddor hemma i köket? Jag insåg att jag är som den där stackaren när jag tittade på utgångsdatumen på mina burkar. Anna Skippers enerverande stämma fortsatte att upprepa samma mening om och om igen i min skalle. ”Du vet väl att kryddor är en färskvara?”

Längst till vänster: Vitpeppar och oregano som gick ut förra året. På våren.

Snett bakom till vänster: Muskonöt, örtsalt och ännu en burk vitpeppar. Dessa gick ut 2009. På våren. Den intressantaste kryddan i denna trio är muskonöt. Vad har man det till?

Näst längst ut till höger: En curry-duo. Närmare bestämt curry och curry oriental. Vad är skillnaden? Skitsamma. Båda gick ut 2007.

Längst till höger: Aromat, taco och pasta & pizzakryddor. Från 2006.

Hur sorglig är jag egentligen? Visste jag att kryddor är en färskvara innan jag såg den där tv-reklamen? Det tar emot att erkänna att jag lärt mig något av Anna Skipper. Jag stör mig på henne. Det har jag alltid gjort. Anna Skippers nedlåtande tonfall mot människorna hon ska hjälpa är provocerande. Och nu har hon hjälpt mig. Tanken är skrämmande. Anna Skipper kommer att förfölja mig i mina mardrömmar. Jag känner det på mig…