Har ni varit på Apoteket i Nordstan? Det är hur trevligt som helst. Dessutom har de öppet till kl 22.00. Praktiskt. Mindre praktiskt är det kanske att just det här Apoteket ligger i Göteborg. Men varför inte kolla läget när jag ändå är här?

Jag känner mig krasslig igen. Förkylningskrasslig. Hatar att vara förkyld. Det är bättre att vara sjuk på riktigt. I det här tillståndet stavas botemedlet vila. Det är inte min starkaste sida. Nässpray, Strepsil, Bafucin, halstabletter och tabletter mot muntorrher? Det borde väl hjälpa. Plus Treo såklart. Treoträsket har jag fortfarande inte tagit mig upp ur.

Bloggar medan jag står i kassan och väntar på att de ljuvligt förvirrade damerna bakom disken ska få ordning på knapptryckandet. Att bara stå och vänta ger mig tryck över bröstet. Fy. Det som får mig att stå ut nu är damernas dialekt. Blir alltid glad av att höra göteborgska.

Dagens projekt är att styra upp min tillvaro. Hur många gånger har jag konstaterat detta? Börjar låta som en hackig skiva. En sån där av vinyl ni vet. Minns ni dem? Helgens husliga insats hemma gjorde susen. När jag vaknade i morse behövde jag inte blunda när jag såg mig omkring i lägenheten. Nu ska jag försöka få samma ordning på kontoret. Önska mig lycka till. Det kan jag behöva…

Jag är ledig. Det sant. Man ska väl vara det på helgen har jag hört? Bestämde mig för att ge det där med ledighet ett försök och måste säga att jag gillar upplevelsen. Så vad ägnar jag mig åt denna helg? Städning. Tokstädning faktiskt.

Det vore minst sagt en överdrift att påstå att jag gillar att städa. Oftast är det skittrist. Men ibland fyller det en terapeutisk funktion. Denna helg är ett sådant tillfälle. Jag behövde få ordning hemma för att kunna slappna av. Faktum är att jag städat så ordentligt att till och med mormor skulle godkänna min insats.

Hur ofta rengör man egentligen de där mellanrummen i elementen? Handen på hjärtat nu kära nätvänner…

Fick för mig att gå loss i köket när jag ändå höll på. Det var båda lustigt och sorgligt på en och samma gång. Tre konservburkar med vita bönor som gick ut 2009? Varför stod de och samlade damm i ett skåp? Jag gillar ju inte ens vita bönar.

När jag tog fram alla kryddburkar hörde jag plötsligt en röst eka i mitt huvud. Rösten tillhörde Anna Skipper. Har ni sett den där tv-reklamen där hon tillrättavisar någon stackare som har gamla kryddor hemma i köket? Jag insåg att jag är som den där stackaren när jag tittade på utgångsdatumen på mina burkar. Anna Skippers enerverande stämma fortsatte att upprepa samma mening om och om igen i min skalle. ”Du vet väl att kryddor är en färskvara?”

Längst till vänster: Vitpeppar och oregano som gick ut förra året. På våren.

Snett bakom till vänster: Muskonöt, örtsalt och ännu en burk vitpeppar. Dessa gick ut 2009. På våren. Den intressantaste kryddan i denna trio är muskonöt. Vad har man det till?

Näst längst ut till höger: En curry-duo. Närmare bestämt curry och curry oriental. Vad är skillnaden? Skitsamma. Båda gick ut 2007.

Längst till höger: Aromat, taco och pasta & pizzakryddor. Från 2006.

Hur sorglig är jag egentligen? Visste jag att kryddor är en färskvara innan jag såg den där tv-reklamen? Det tar emot att erkänna att jag lärt mig något av Anna Skipper. Jag stör mig på henne. Det har jag alltid gjort. Anna Skippers nedlåtande tonfall mot människorna hon ska hjälpa är provocerande. Och nu har hon hjälpt mig. Tanken är skrämmande. Anna Skipper kommer att förfölja mig i mina mardrömmar. Jag känner det på mig…

Jag kunde inte låta bli. Rubriken kändes så självklar. Nu har nya numret av världens största gaymagasin Out kommit. Och vem finns porträtterad där om inte undertecknad? Just det. Den här gamla bögen har gått och blivit internationell. Jag blev såklart toksmickrad när Out-gänget hörde av sig och ville att jag skulle medverka i deras ”Swedish Issue”. Intervjun och plåtningen gjordes en stekhet dag i slutet av sommaren. Svetten forsade redan innan jag hoppade i yllekostymen som stylisten plockat fram dagen till ära. Grymma fotografen Elisabeth Toll höll i kameran och vi plåtade i Julius Kronbergs ateljé på Skansen. Vilken fantastisk miljö! Intervjun med mig finns att läsa på Out Magazines sajt.

Förutom att diskutera prestationssamhället hann jag med lite bokbabbel när jag gästade Malou i förmiddags. Det funkade inte att lägga in båda klippen i mitt föregående inlägg så här kommer den intervjun för er som är intresserade. Nu är det dags att sova!

Tack för alla fina kommentarer om programmet i förmiddags. Tack. Tack. Tack. Responsen från er betyder allt. Det menar jag verkligen. Från botten av mitt hjärta. Jag sitter inte och lämnar ut mig för sakens skull om någon nu skulle få för sig det. Jag har inget behov av att synas i offentligheten. Inte längre. Och det känns skönt som fan rent ut sagt. Däremot brinner jag för att avdramatisera ämnen som är tabubelagda. Ämnen som egentligen borde vara naturliga att prata om. Ämnen som panikångest och prestationsknarkande. För er som inte såg Efter tio kan jag berätta att det var just detta vi diskuterade idag.

Jag gillar Malou von Sivers och hennes förmiddagsprogram. Jag känner mig trygg i hennes sällskap. Det finns alldeles för få sammanhang där man får prata till punkt. Det får man hos Malou. Tack för det! Malou ska också ha kredd för att hon tar upp dessa viktiga ämnen. Hela Efter tio-redaktionen ska ha kredd. Vilket kanongäng!

Duktiga psykologen Eva Rusz gav expertråd i programmet och Malous nya sidekick Blondinbella berättade om sin inställning till prestationssamhället. Hade gärna snackat mer med henne om detta. Mycket mer. Jag tycker att fenomenet Blondinbella är intressant. Visst är hon en bra förebild på många sätt men det är viktigt att poängtera att ungdomar inte ska betrakta hennes liv som normalt. Isabellas företagsamhet är beundransvärd. Absolut. Men Blondinbella personifierar prestationssamhället och därmed också den problematik som det medför. Hetsen och jakten på framgångar har krupit alldeles för långt ner i åldrarna.

Dagens trevligaste bonus var att jag fick träffa Ulrika Eriksson igen. Jag tror inte våra vägar korsats sedan Silikon-tiden då hon och Gry Forsell satt tätt intill mig och ställde mindre rumsrena frågor. Nu har vi blivit blivit äldre och klokare. Även om det senare är ett relativt begrepp. Ulrika och jag hamnade i ett intressant samtal om livet redan innan sändningen och när hon föreslog en fika på stan efteråt var jag inte sen att tacka ja. Vi satte oss på ett café i Kungsträdgården och pratade vidare om allt mellan himmel och jord. Sedan promenerade jag hela vägen hem till Söder.

Missade du Efter tio? Kolla in diskussionen om prestationssamhället här och kommentera gärna. Jag är nyfiken på dina tankar i denna fråga. Hur påverkas du av prestationshetsen?

Vissa saker gör man inte. Det vet alla. Jag syftar inte på olagligheter nu utan på sådant som man per automatik vet att man inte ska göra. Att svära i kyrkan är ett exempel på detta. När jag tog en rökpaus utanför kontoret nyss kom jag på ett annat. Överst i kassen som någon ställt ut till tidningsinsamlingen tittade min gode vän Lars Wallin upp från ett tidningsomslag. Det kändes fel. Extremt fel. Opassande liksom. Man kan inte slänga ut glamourens mästare på gatan hursomhelst. Frågan är om Lars Wallin ens kan återvinnas?

Nej, någon ordning får det allt vara. Ska Lars Wallin återvinnas ska det göras med stil. Sveriges främsta designer kan inte ligga till allmän beskådan i en kasse från City Gross. Jag bestämde mig för att ta tag i saken…

Låt mig börja med att återigen ursäkta min bloggfrånvaro. Visst är bloggandet frivilligt men det känns inte okej att jag bara försvinner utan att berätta varför. Detta är i och för sig ett problem även i mitt vanliga liv. Både familj och vänner är trötta på att jag försvinner. Jag önskar att det fanns ursäkter till detta beteende. Det gör det inte.

Förklaringen är att jag isolerar mig. Jag fastnar på jobbet. Eller hemma framför datorn. Jag tappar tidsuppfattningen. Förra veckan var jag fullständigt hopplös. Fullständigt. Hopplös. Jag vet ju att jag gör mina nära och kära besvikna. Men tyvärr har jag svårt att kontrollera dessa impulser. Kreativitet är ett knark jag varken kan eller vill avstå från. Jag måste lära mig att hantera tillvaron och inte gömma mig.

Allt eller inget. Titeln bok min bok speglar fortfarande mitt liv alltför väl. Bloggade detta inlägg i taxin på väg till TV4. Mest för att undvika panikångesttankar om jag ska vara ärlig. Så länge jag håller mig sysselsatt slipper jag känna efter. Denna typ av verklighetsflykt är inget jag rekommenderar. Att jag håller på så här trots att jag är medveten om att det är dumt är… riktigt urbota jävla tokdumt. Suck. Måste kamma till mig.

For the record så är det inte TV4 som stinker. Det är jag. Jag stinker. På lite olika sätt. Just nu handlar det mest om att jag tvingades riva runt i högen med smutstvätt för att hitta något att ha på mig hos Malou von Sivers i Efter tio. Stackars lilla Malou. Tur att tv-sändningar är luktfria.

Penicillin är toppen. Idag känner jag mig levande igen. Luftrörskatarr är tyvärr en återkommande diagnos för mig. Varje höst. Varje vår. Alltid när vädret slår om. Irriterande? Ja. Men det är rätt skönt att få medicin. Så man blir frisk. Hellre något man kan ta på än att bara gå omkring och vara allmänt förkyld.

Har ägnat morgonen åt att komma ikapp med viktiga samtal. Bland annat har jag bokat in ett tv-framträdande hos Malou i ”Efter tio” på måndag. Kan berätta mer om det senare. Nu måste jag fixa något att äta. Lunch kallas det tydligen vid den här tiden.

Vad har man för sig strax efter midnatt en helt vanlig oktoberkväll? De flesta av er sover antagligen redan. Själv har jag precis avslutat en pysselkväll. Har suttit framför tv:n med ett fullständigt normalt projekt. Som vanligt. Denna gång handlade det om att pimpa ett par skor till Carola. Pimpande är min specialitet. Tyvärr medför det en del konsekvenser…

Tänk vad skönt det hade varit om jag även varit grym på att städa. Hursomhelst så blev det ett par glammiga skor till slut. Tänk vad man kan göra med lite sprayfärg, hobbyfärg och kontaktlim. Och paljetter och strass såklart.

Strass och iPhone-bilder är ingen höjdarkombination. Men trust me när jag säger att skorna är tokglittriga nu. De kommer att bli klockrena i finalpartiet i showen på Tyrol!

Jag är krasslig som fan. Inte helt oväntat dock. Brukar bli det efter intensiva arbetsperioder. I bloggande stund sitter jag på Vårdcentralen och väntar på att få träffa farbror doktorn. ”Då går det bra att slå sig ner i väntrum 2 längst ner i korridoren” meddelade kvinnan i receptionen. Och vad möttes jag av här?

Vilken härlig höstdag. Vädret är kanon. Precis lagom varmt. Jag gillar att dra på mig skinnjackan och en halsduk. Tänk om vi kunde få behålla den här årstiden fram till våren. Tanken på vintermånaderna är deprimerande. Väljer att ignorera dem så länge det går.

Har precis kommit tillbaka till kontoret efter en trevlig lunch med Mr Moniker. Daniel är verkligen en toppenkille. Han är tokgalen och vettig på en och samma gång. En väldigt inspirerande blandning av egenskaper. Vi snackade livet medan vi mumsade i oss dumplings här i kvarteren. Gav Daniel ett ex av min bok innan han gick.

Fick en superfin blombukett med bud innan lunch. Bakom denna överraskning stod produktionsbolaget Lifeline som jag jobbat med i Carola-showen. Tack Lasse och Micke! Gester som denna gör att man känner sig extra uppskattad.

Det är alltid lika kul kliva in på kontoret när man avslutat arbetet med stora projekt. Miljön är så inspirerande. Har inga som helst problem att koncentrera mig…

Jag är tillbaka kära nätvänner. Tillbaka i verkligheten. Skrev samma sak för en vecka sedan men då gick jag händelserna i förväg. Den här gången stämmer det. Jag är tillbaka i verkligheten på riktigt men har inte landat. När jag kom hem från bokmässan kastade jag mig rakt in i arbetet med Carola-showen på Tyrol. Premiären gick av stapeln i fredags. Kvällen blev ett minne för livet.

Carolas show ”Elvis, Barbra och jag” inleds med en liten film där vi blandat klipp från tv-arkivet med familjen Häggkvist egna hemvideor. Carola har tolkat en rad olika Elvis och Barbra-låtar i olika program genom åren. Faktum är att det var ett framträdande med Elvis-klassikern ”If I Can Dream” i Hylands hörna som ledde till hennes genombrott. Huvudpersonerna i den här föreställningen är dock hennes föräldrar Jan och Anita. Det var Carolas mamma och pappa som spelade Barbra och Elvis under hennes uppväxt.

Showen inleds med ”Suspicious Minds”…

En av höjdpunkterna är ett akustiskt Elvis-medley som Carola och bandet kör ute i publiken. På premiärkvällen bjöd Carola upp farbror Christer till dans. Schlagerdrottningen Häggkvist och schlagergeneralen Björkman buggade till ”Jailhouse Rock”. En klassiker.

Medleyt avslutas med en avskalad version av ”Love Me Tender” som Carola tillägnade sin pappa. I fredags sjöng hon den ståendes på ett bord mitt i publikhavet.

Finalpartiet består av ”If I Can Dream”, ”No More Tears (Enough Is Enough)” och American Triology. Mer än så behöver jag väl knappast skriva? Knäckande bra.

Det var väldigt intressant att slå upp tidningarna i lördags. Aftonbladet hyllade showen med fyra plus medan Expressens recensent bara delade ut två små getingar i betyg. Visst handlar allt om tycke och smak men när jag läste recensionerna kunde jag inte låta bli att fråga mig om dessa proffstyckare verkligen sett samma föreställning. Aftonbladets Jan-Olov Andersson beskrev showen som intim och rörande. Expressens Anders Nunstedt tyckte däremot att Carola lät mer anonym än någonsin. Snacka om delade meningar.

Jag är givetvis inte ett dugg objektiv i det här fallet. Av förklarliga skäl tycker jag att showen är grym. Orsaken till detta är dock inte inramningen även om jag är sjukt stolt över allt visuellt som jag bidragit med. Showen är grym för att den är på riktigt. ”Elvis, Barbra och jag” är en musikalisk upplevelse. En konsert som flörtar med krogshowstraditionen. Vi flyttade in konsertturnén från i våras på Tyrol och anpassade den till ett helkvällsformat. Utan att tappa fokus.

Jag är extremt yrkesskadad. Att sitta i publiken och bara njuta av underhållning är i princip omöjligt för mig. Framförallt när jag själv varit med och skapat det jag ser. Just därför blev premiärkvällen på Tyrol extra speciell. För ovanlighetens skull var jag en i publiken. Trots att jag kunde hela akten utantill blev jag överraskad. Gång på gång på gång på gång… Varför? För att bandet lät galet bra? Ja. För att Jessica och Stefan i kören var grymma? Ja. För att min gode vän Fredrik Jönsson ännu en gång bevisat att han är Sveriges bästa ljusdesigner? Ja. Men den främsta orsaken till att jag kopplade bort alla arbetsrelaterade tankar var en annan. Carola. Min fina lilla väninna var förtrollande. Hon var magnifik.

Under hela arbetet har vi påmint oss om varför vi gör detta. Både Carola och jag älskar show med allt vad det innebär men den här gången ville vi skapa något annat. ”Elvis, Barbra och jag” är i grund och botten en konsert. En hyllning till Carolas bortgångna föräldrar. En musikalisk resa tillbaka till det som formade Carola till den artist hon är idag. Showande i all ära men ibland ska man inte krångla till saker. När vi skapade denna krogshowsinramning var det viktigt att inte paketera innehållet för mycket. Närheten fick absolut inte gå förlorad. Det gjorde den inte. Den Carola man möter i föreställningen är mer personlig än någonsin. Sveriges bästa sångerska visar upp sidor av sig själv som man aldrig tidigare sett. Det var detta som fick mig att glömma bort min yrkesroll för en stund. Det var detta som rörde delar av Sveriges artistelit och den övriga publiken till tårar vid flera tillfällen i fredags. Det var detta som fick hela Tyrol att dansa disco på premiären. Jag kommer att bli en inventarie på Tyrol under spelperioden.

Tillbaka i verkligheten. Eller åtminstone hemma i stan. Har ett gäng intryck att bearbeta innan jag kan landa ordentligt. Den här helgen har varit fantastisk på många sätt. Har kommit till många insikter om mig själv. Nästan alla har varit positiva men jag har även blivit konfronterad med mindre smickrande sidor av min personlighet. Dessa kändes dock bara befriande. Jag har inga problem med att upptäcka negativa beteenden hos mig själv numera. Jag förnekar dem inte. Tvärtom. Jag uppskattar sådana insikter. Att bli medveten om sina sämre egenskaper är en förutsättning för att kunna förändras.

Igår sändes förresten radioprogrammet Morgonpasset som jag spelade in tidigare i veckan. Var det någon av er som lyssnade? Intervjun är uppdelad i fem olika klipp och ligger uppe på Sveriges Radios hemsida om ni vill lyssna. Nu ska författaren Engfors sova. En stor cyberkram till er alla!

Det blev ytterligare en maratondag för min del igår. Carola-jobb från tidig morgon till… tidig morgon. Kom i säng strax först efter kl 06 i morse. Känner mig allt annat än fräsch idag men det spelar ingen roll. Nu har jag en ledig helg framför mig. Toppen. Men det var nära att jag missade tåget till Göteborg.

Begreppet ledig helg är relativt. Åtminstone för mig. Orsaken till min weekend på västkusten var från början jobbrelaterad. Jag ska medverka på Bokmässan. Ett par offentliga framträdanden står på programmet på söndag. That’s it. För mig känns är det semester. Men så är jag ju inte heller som alla andra.

Nattens multitaskande var ovanligt konstigt även i min värld. Robert och jag satt och klippte öppningsvideon till Tyrol-showen på kontoret. Samtidigt som Emir klippte mig. Jag skojar inte. Min käre vän gjorde en akututryckning för att jag skulle kunna se representabel ut bland alla viktiga författare här nere. Emir kom med sax och blonderingsprodukter i högsta hugg. Det kallar jag räddare i nöden!

Satte mig i restaurangvagnen på X2000. Det var rätt lugnt på tåget så jag kunde sprida ut mig ordentligt. Skönt med tanke på mitt tillstånd. Blir extra folkskygg när jag är trött. Satt och mumsade på en thaiwok när jag hörde någon säga mitt namn. På andra sidan gången satt Hänt Extras vimmelprofil Hans Shimoda med sällskap. Vi började snacka och plötsligt hade flera timmar passerat. Jag har alltid gillat Hans men egentligen aldrig hängt med honom i privata sammanhang. Det blev ett samtal om kändisvärlden, ytlighet och livet i största allmänhet. Grymt intressant.

På Göteborgs centralstation var jag med om något väldigt speciellt. En trevlig kvinna kom fram och berömde min insats i Nyhetsmorgon. Vi började prata. På riktigt. Hamnade på en bänk och diskuterade livet. Möten som detta är obeskrevligt häftiga. Två främlingar i ett samtal ärligt samtal om saker som betyder något. Tack för det Stina! Du förgyllde min dag. Pussa på din schlagerälskande söta dotter Nora från mig.

Nu är det hotellhäng som gäller. Mamma och mormor är på plats i Göteborg. Mina älskade favvistanter. Världens bästa mamma. Världens bästa mormor. Bättre fanklubb kan man inte sig!

Dagsformen känns helt okej med tanke på gårdagens hysteriska schema. Är trött som fan men det är grymt skönt att vara på banan med allt. Tack för tänkvärda kommentarer kära nätvänner!

Jag tror att maratondagar alltid kommer att vara en del av mitt liv. På gott och ont. Får inte tvinga mig själv att jobba som en galning. Det är dock toksvårt att låta bli. Jag älskar mitt jobb. Kreativitet är som knark för mig.

På väg ut till Tyrol nu. Har köpt med mig en ordentlig matsäck. Ordning på torpet.

Jag har antagligen slagit världsrekord i multitasking idag. Nu är maratonpasset över och jag kan bara skratta åt dårhuset. Efter Mello-mötet och radiointervjun i förmiddags åkte jag direkt till Tyrol och Carolas rep. Kom in i lokalen när min lilla primadonna körde Heartbreak Hotel med kören och bandet. Galet bra. Och hemligt såklart. Mina fötter och en liten del av scenbygget får representera timmarna på Djurgården.

På väg tillbaka till Söder kunde jag bocka av konstnärlig rådgivare på listan. När jag klev in på kontoret bytte jag genast roll. Till regissör. Gick igenom klippningen av tv-spoten till Oslagbart som vi spelade in på Hamburger Börs i helgen. Medan Robert jobbade vidare framför datorn plockade jag fram designern inom mig och gick loss inne i Ruthans syateljé…

Någon gång vid middagstid (i normala människors värld) tappade jag tidsuppfattningen. Sedan flög timmarna förbi. Jag studsade fram och tillbaka mellan Ruthan och Roberts rum. Videoklippning och effekter. Strass, paljetter och fransar. För säkerhets skull betade jag även av ett gäng mejl däremellan. Samtidigt som jag formgav ett programblad till Carola-showen.

När Ruthan gick såg det ut som ett glittrigt bombnedslag i ateljén. Jag skapar som bäst med ett kreativt kaos omkring mig. Det gör inte stackars Ruthan. Därför städade jag. Lika bra att passa på när man ändå är igång.

Släpade med mig en halv hattaffär hem. Ska förse gänget på Tyrol med huvudbonader imorgon. Klassiska filthattar? Eller kanske paljett? Det lutar åt skinnalternativet just nu. Hmm… kan denna livsviktiga fråga vänta tills i morgon? Eller kanske snarare tills senare idag.

Måste verkligen försöka sova nu. Tyvärr känner jag mig inte ett dugg trött. Fast egentligen är jag det. Nattens tillstånd är mitt största problem. Jag har ingen av-knapp. Något som är lika praktiskt som det är farligt. En dag som den här är inte normal. Jag är medveten om att det var detta hyperaktiva beteende som fick mig att krascha för några år sedan. Samtidigt känns allt annorlunda idag. Jag är medveten om problematiken. Egentligen finns det bara två sätt att se situationen på. Antingen har jag hittat en balans i tillvaron som gör att jag kan hantera intensiva arbetsperioder med allt vad det innebär. Eller så har jag inte lärt mig ett jävla dugg. Jag väljer det första alternativet.

Jag känner mig nästan hundra procent säker på att jag har grepp om min skruvade verklighet. Är dessa funderingar ett tecken på att jag lyssnar på mig själv? Jag tror det. Jag hoppas det.

Multitasking är temat denna onsdag. Började dagen på SVT med min käre vän schlagergeneralen Björkman. Snart drar arbetet med Melodifestivalen igång igen och vi bestämde oss för att vara ute i god tid. Börjar se fördelarna med planering och framförhållning.

Från Sveriges Television till Sveriges Radio. Från schlagerkreatör till författare.

Spelade in Morgonpasset. Helt ensam i ett rum. Programledarna satt i Göteborg. Märkligt. Rösterna jag hörde lät trevliga men det kändes rätt skruvat att inte se vilka jag pratade med.

Med risk för att bli tjatig måste jag upprepa en sak. Jag älskar mitt jobb. Att sitta och lyssna när Carola repar med kören och bandet är ett rent nöje. Förstklassig underhållning är en yrkesförmån.