Jag kunde inte låta bli. Rubriken kändes så självklar. Nu har nya numret av världens största gaymagasin Out kommit. Och vem finns porträtterad där om inte undertecknad? Just det. Den här gamla bögen har gått och blivit internationell. Jag blev såklart toksmickrad när Out-gänget hörde av sig och ville att jag skulle medverka i deras ”Swedish Issue”. Intervjun och plåtningen gjordes en stekhet dag i slutet av sommaren. Svetten forsade redan innan jag hoppade i yllekostymen som stylisten plockat fram dagen till ära. Grymma fotografen Elisabeth Toll höll i kameran och vi plåtade i Julius Kronbergs ateljé på Skansen. Vilken fantastisk miljö! Intervjun med mig finns att läsa på Out Magazines sajt.

”Det är ingen överdrift att påstå att världen är i uppror. Terrordåd i Norge, Börsen faller som en tung sten så att till och med börsen i Tel Aviv fick ta till nödstopp, svältkatastrofer, försvunna människor, synden i samhället och i Pridefestivalen, krig, upplopp i London och annat elände…”

Detta citat hittade jag av en slump på bloggen apg29. Mannen bakom den insiktsfulla analysen heter Christer Åberg. Han hade länkat till mitt inlägg om Grotesco-gängets böglåt på allsången från sitt eget inlägg. Ska jag bli smickrad? Antagligen inte. Något säger mig att jag är ett av Christer Åbergs exempel på ”synden i samhället och i Pridefestivalen”. Just därför jag kan inte låta bli att tycka att det är kul att denne man faktiskt läst min blogg. Blev givetvis nyfiken på vem här är och hittade denna video på YouTube…

Oh yeah! Ja. Bättre än så kan väl inte sammanfatta klippet? Släng dig i väggen Henrik Dorsin. Varför titta på en kopia när det finns ett original?

Orden är inte mina. Men de hade kunnat vara det. Om jag levt i en annan del av världen. Rubriken på detta inlägg kommer från en artikel på qx.se skriven av Sara Lövestam. Citatet kommer från ”A”. Han vill kallas så. En kille från Irak som besökte Pride-festivalen förra veckan. En kille som inte kan leva sitt liv som han vill. Som lever under ett ständigt hot om att dödas för att han är den han är. För att han är bög.

From hell to heaven. Så beskriver ”A” sin resa till Sverige och Pride-festivalen. Det går inte att sätta sig in i hans livssituation. För mig som alltid levt som öppet homosexuell är hans historia omöjlig att greppa. Men tyvärr är verkligheten precis så vidrig för många hbt-personer. Påminnelsen är oerhört viktig. Tack Sara för att du uppmärksammar denna modiga man.

Jag vill inte sammanfatta Saras berättelse om ”A”. Den förtjänar att läsas i sin helhet. Jag vill att ni gör det kära nätvänner! Artikeln hittar ni här. Följ sedan Saras uppmaning och klicka på gilla-knappen eller skicka ett mail. Låt ”A” och hans vänner veta att vi bryr oss.

Jag missade Pride-paraden. När folkfesten drog igång låg jag fortfarande och sov. Minus på bögkontot för Engfors. Ryktet säger dock att brorsan gjorde en stark insats på ett flak så familjen var i alla fall representerad. När jag vaknade bestämde jag mig för att åka ner och möta upp alla glada paraddeltagare vid ankomsten till parken. Det gick sådär. Jag somnade igen. När jag lyckades ta mig ner till Kungsan hade klockan passerat 20. Ännu fler minus på bögkontot.

Tyvärr missade jag precis Shirley’s Angels på scenen. Vansinnigt irriterande. Tjejerna hade kört en Bananarama-cover. Jag som älskar Bananarama. Tillsammans med ett gäng dansare hade de bjudit på ett riktigt shownummer till ”Love In the First Degree” i sann 80-talsanda. Och det missade jag. Suck. Sorgen blev något lättare att hantera när jag i alla fall kunde hänga med mina fina väninnor.

Jessica och Vera är så snygga att man nästan borde tvinga dem att ha papperskassar över sina huvuden när man ska visa sig i deras sällskap. Förutom att vara sjukt snygga är de även trevliga och normala. Babes med brains är bäst. Att dessa babes dessutom är besatta av glitter och glamour är en trevlig bonus. Kolla Jessica och Veras miner när vi tittar på Diamond Dogs grymma dragshow. Underbart!

Bakom scenen hängde massor av trevliga vänner och bekanta. Bland annat den straightaste mannen jag vet Micke Ryberger med familj. Micke berättade stolt att han är en ”fruitfly” medan han gullade med sin oemotståndliga dotter Felicia. Roligt.

Saunet kom ner och mötte upp mig i parken för lite mer övning i konsten att socialisera. Det kändes tryggt att ha henne vid min sida i trängseln.

Efter ett tag tog vi en välförtjänt mingelpaus. Saunet och jag hittade den perfekta platsen att prajda i lugn och ro på. Längst in i parken. Bakom ett stort partytält. På en bänk. Där det var i princip folktomt så när som på några hånglande flator och vi. Stackars Regeringskansliet som fått sitt tält där.

Finalakten på Pride 2011 var galet grym. Alcazar gjorde sitt sista gig tillsammans och bjöd på en fantastisk show. Sveriges främsta discotrio tar nu en paus på obestämd tid. Det är ett klockrent drag. Man ska sluta när man är på topp. Men jag kan inte låta bli att sörja. Jag älskar ju Alcazar. Tessan, Lina och Andreas är tokbäst. Och det var jag inte ensam om att tycka ikväll kan man säga…

Alcazar var veckans höjdpunkt på Pride-scenen. Utan konkurrens. Pride 2011 går till historien som en av de sämsta festivalerna genom tiderna. Antagligen den allra sämsta faktiskt. Det finns många saker jag stör mig på med årets arrangemang. Men klockan är lite för mycket för att inta rollen som bitterbög nu. Jag nöjer mig med en rask sågning av underhållningen denna sena timme. Programmet på scenen har varit rätt ointressant överlag. Stundtals till och med pinsamt. Visst har det funnits en del bra inslag men jag fattar inte hur de ansvariga tänkt. Det är inte svårt att locka artister till Pride. Den som påstår det är inkompetent. I år har de ofattbara artistbokningarna avlöst varandra. Något som också märkts på publiktillströmningen och stämningen.

Men tillbaka till Alcazar. Jag stod med gåshud över hela kroppen från början till slut. Vilka jävla proffs rent ut sagt. Vilken show. Vilket tempo. Typ 45 minuters oavbrutet ös. Hit efter hit efter hit efter hit efter… Ja, ni fattar. Tessan, Lina och Andreas dansade disco med energi som duracellkaniner i varenda låt. Inte en enda sekund gick till spillo.

Jag är vanligtvis en sjukt tråkig människa att ha i publiken på en konsert. Jag står nästan alltid med armarna i kors och granskar allt som händer på scenen. Inte för att jag planerar att göra det utan för att det bara blir så. Jag är totalt arbetsskadad. Därför älskar jag Alcazar. Det finns inget att gnälla på när de intar en scen. Allt är genomtänkt. Inget är lämnat åt slumpen. Det är sinnessjukt ambitiöst. På alla punkter. Men nu är det över. Det är deprimerande.

Det blev dock ingen gravöl för mig i natt trots denna discodepression. Jag har prajadat nykter hela veckan. Duktigt. Märkligt nog lyckades jag och min Loka-flaska komma hem alldeles för sent ändå. Konstigt att man aldrig lär sig.

Ni har väl inte missat Grotesco-gängets ljuvliga insats på Allsång på Skansen i måndags? Deras framträdande med ”Bögarnas fel” var briljant. När Grotescos grymma låt dök upp i slutet av förra året skrattade jag nästan ihjäl mig. Det gör jag fortfarande. Men uppenbarligen har inte alla humor. Läser nu på aftonbladet.se att inslaget blivit polisanmält för hets mot folkgrupp. Det är helt bisarrt. Vem är den insnöade typen som på allvar tycker att detta är något att polisanmäla?

Det var en man i 30-årsåldern som anmälde humornumret med Henrik Dorsin och gänget efter sändningen i måndags. Hans bögpolare hade tydligen blivit mycket upprörd av låten. Jag är fascinerad. Jag vill veta vem denna bög är. Han har ju verkligen fel. Tokfel. Så pinsamt fel att man bara kan skratta åt hela grejen. Hur kan någon missa ironin i detta lysande nummer?

Jag skulle kunna förstå om någon trångsynt och fördomsfull frikyrkopastor hade polisanmält detta. Grotesco-låten driver ju ordentligt med den typen av troende. Men att ta illa vid som som bög… Allvarligt? Det borde vara olagligt att vara så humorbefriad.

Under Prides schlagerkväll igår ställde jag mig samma fråga om och om igen. Hur svårt kan det va? Titeln på Bengtzings festivalbidrag har nog faktiskt aldrig varit mer passande. För hur jävla svårt kan det egentligen vara att sätta ihop en schlagerkväll? Stundtals skämdes jag så mycket att jag inte ens kunde titta på scenen.

Pinsammast under kvällen var utan tvekan Kate Ryan. Jag hade sett fram emot att tralla med i hennes grymma ”Je t’adore”. Jag blev minst sagt besviken. Visst framförde hon låten men i en hård klubbversion. Det var visserligen inget fel på den men har man en schlagerkväll så har man. Då borde remixversioner vara förbjudna. Ännu pinsammare blev det när belgiskan sedan fortsatte med att köra sin nya singel. Jag säger det igen. Har man schlagerkväll så har man. Då vill man varken se eller höra en artist pusha för sin nya singel. Punkt. Att Kate Ryan dessutom hade den vansinnigt dåliga smaken att spränga in en del av Madonnas ”Like a Prayer” mitt i sin dussinlåt orkar jag inte ens kommentera.

Jag fattar inte varför de ansvariga gick med på denna typ av felplacerad promotion. Även ett spanskt pojkband utnyttjade tillfället för att marknadsföra sin nya låt. Snark. Och någon ointressant Eurovision-sångare som jag inte minns framförde inte bara sitt tävlingsbidrag utan även en låt från The Beauty and the Beast. Har man schlagerkväll så har man? Då känns det givetvis självklart att någon ska visa upp sina röstresurser i en musikalballad. Snark.

Men var allt verkligen dåligt? Ja. Allt utom de bra artisterna. Men de fick jobba i uppförsbacke. Körschemat var så uselt att jag blev provocerad. Någon hade bestämt att de svenska schlagerklassikerna skulle spridas ut under kvällen. Detta innebar att stämningen i parken åkte puckelpist. Så fort det blev drag på publiken fick artisterna gå av scenen medan konferencieren Björn Kjellman meddelade att de kommer tillbaka senare. Dramaturgi? Nej. Snark.

På tal om Björn Kjellman… Jag gillar ju honom. Han har gjort många grymma grejer under sin karriär. Igår var tyvärr inte en av dem. Björn är som bekant schlagerfanatiker. Han kan alla festivallåtar från alla länder och några därtill. Säg ett land och ett år så börjar Björn sjunga deras Eurovision-bidrag. Det kan vara underhållande. I lagom dos. Men när Björn kommer in mellan nästan varje låt och ber publiken utmana honom blir det bara långtråkigt.

Kjellman: Vill ni höra något från Österrike?
En stor del av publiken: Nej
Kjellman: Okej, säg ett år!

Som tur är kan man alltid lita på våra svenska schlagerdinosaurier. Kikki Danielsson, Lotta Engberg, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Towa Carson… För att bara nämna några. Vilka legender.

Snodde ett gäng bilder från kvällen på qx.se. Den trevlige fotografen som tagit dem heter Christian Hagward…

Kicki berättade för publiken att hon saknar livemusik i Melodifestivalen. Hon hyllade Anders Berglund som kvällen till ära tagit med sig sin orkester. Den hyllningen skriver jag inte under på. Liveorkester är oslagbart i en viss typ av låtar. Absolut. De utgör dock ett fåtal av dagens bidrag. De modernare upptempolåtarna funkar inte alls med orkester. Det blev extremt uppenbart igår. Det var först när någon av artisterna körde på backingtrack som det blev tryck. Sorry Berglund. Det är 2011 nu.

Mina favvispinglor Jenny och Pernilla var också på plats i parken. Fröknarna Silver och Wahlgren var toppen. Som alltid. Att Pernilla dessutom bjöd på klassikern ”Tvillingsjäl” var ljuvligt. Hon har inte sjungit den sedan Vasa-skeppet sjönk typ.

Det är bara på Pride som mer eller mindre bedagade schlagerartister mottas som världsstjärnor. På den klassiska schlagerkvällen får Anna Book Lady Gaga-jubel. Nostalgitripparna kan vara magiska. Nu har det dock gått ett decennium och de flesta trumfkorten är spelade. Både en och två och i vissa fall flera gånger. Det kan inte de ansvariga göra något åt. Däremot undrar jag hur tankarna gick kring de bortglömda artisterna som dammades av igår. Schlagerpubliken älskar liksom inte folk bara för att de återuppstår. Det krävs att man har nån form av minne av deras festivalinsatser för att nostalgitrippen ska infinna sig.

Tyckte bara synd om mannen som framförde en låt som tydligen hette ”Tjuvarnas natt”. Thomas Lewing? Ursäkta? Varför? Vem har på allvar trott att detta kommer att få publiken att gå bananas? Stackars människa. Lägg för säkerhets skull till att han fick kliva på utan att presenteras så blir det om möjligt ännu dummare. Vem tyckte att Kjellman inte behövde påminna folk om Thomas Lewing innan hans entré? Antagligen samma person som skrev in en påa av Arja med ”Högt över havet” i körschemat.

Kvällens drottning var utan tvekan Sanna Nielsen. Hon är så begåvad att det är på gränsen till olagligt. Sanna är en riktig superstjärna. Vilken utstrålning. Och rösten… Den där rösten. Oj, oj och oj igen. Sanna är dessutom snyggare än någonsin nu.

Slutligen till kvällens hederspris. Utmärkelsen går till Shirley Clamp. Underbara tokgalna Shirley Clamp. Hon upphör aldrig att förvåna. Innan Shirley avslutade kvällen med ”Min kärlek” passade hon på att visa tuttarna för publiken. På riktigt. Visserligen hade hon bh på sig men ändå. På brösten hade hennes änglar Vera och Jessica skrivit sina autografer. Som en hälsning till alla schlagerälskare. Shirley är den enda människa jag känner som kan komma på en sån idé och faktiskt genomföra den.

Mys i Pride-parken med världens trevligaste sällskap. Mamma. Världens bästa mamma. Även brorsan och hans flickvän Elin förgyller kvällen…

Gjorde boksignering i QX-tältet. Fina Annelie var först på plats med sin dotter och vackra rosor. Gulligt. Dessutom kändes det tryggt. Tack för det!

Torsdag på Pride är lika med schlagerkväll. Schlagerkväll är lika med lycka. Det är kärlek. Som Siw Malmkvist glatt sjöng i sitt bidrag från 1988. Min älsklingslåt.

Det känns dock inte som nån poäng att blogga bilder från showen. Pantertanterna ser ut som prickar på det här avståndet.

Fina Ebba är här och hänger med oss ikväll. Klart jag sjunger schlager med min förläggare. Man kan säga att Ebba för in lite finkultur i HBT-världens högborg. Eller så kan man inte säga det alls. Ebba var nämligen den enda i hela parken som kände igen Pontus Platin när han återuppstod på scenen nyss.

Fick nya numret av QX i min hand idag där hunkreportern Mats Bax har gjort en intervju med mig. Bilderna har världens finaste Karin tagit. Min kollega Karin Törnblom alltså. Artikeln blev riktigt schysst. Förutom själva intervjun så fick Sveriges bästa gaytidning även välja ett utdrag ur min bok att publicera. Valet föll på…

Japp. Det blev kapitlet ”Kukar blev mitt knark”. Jag är chockad. Är du nyfiken på att läsa en pensionerad slampas bekännelser? Ladda ner nya numret av QX här!

I Göteborg bor det en man som heter Torsten Persson. Han är så dum att det är synd om honom. Torsten är kansler i Patriotiska studenförbundet som av kommunen fått uppdraget att hissa flaggor i Göteborg. Läser en artikel i Göteborgsposten som genererat en hel del snack på nätet. Torsten säger så mycket pantade saker att jag inte ens orkar bli upprörd. Fördelen med någon som honom är att han är sin egen största fiende. Det är lättare att avfärda folk som väljer att uttrycka sig som idioter. I grund och botten handlar detta om att Torsten Persson är upprörd över att man låter andra flaggor hissas än den blågula. Det har han all rätt att vara. Men när han ska argumentera för sin sak så går det minst sagt åt skogen.

- Tidigare i år tillät man samerna att flagga på Gustav Adolfs torg och sedan fick zigenarna flagga. Vad blir nästa steg, att handikappsrörelsen hissar sin? De har väl ingen flagga, men de kan ju kanske skapa en med en rullstol och två korslagda kryckor undertill, säger Torsten Persson.

Allvarligt? Hur bildad är den som väljer att kalla romer för zigenare? Och det där om en handikappflagga? Ska det föreställa humor? Vem är den här Torsten?  Hur ser han ut? Hur gammal är han? Under vilken sten bor han? Jag är grymt nyfiken. Jag vill ha ett ansikte på Torsten. Försökte googla fram mer info och bilder men Patriotiska studentförbundet verkar inte ens ha en hemsida. Enligt GP beskriver sig förbundet som partipolitiskt obundet med uppgift att bland annat främja intresset för och värna om svensk kultur, tradition och historia. Förbundet har hissat flaggor för kommunens räkning sedan 1977.  Under 2011 finansieras flaggningsverksamheten med 28 000 kronor i bidrag.

Torsten berättar att han på förhand varnade för att det var en dålig idé att hissa regnbågsflaggorna. Enligt honom fanns det ”all anledning att befara att homosexflaggorna skulle tillgripas” och därmed skulle även flagglinor skäras av. Detta fick han tydligen rätt i. Okej, Det är givetvis tråkigt att höra. Avskurna flagglinor är givetvis ett alldeles för högt pris att betala för att en minoritetsgrupps symbol ska få vaja i vinden. Och när det gäller just ”homosexflaggorna”… Äsch, behöver ordvalet ens kommenteras?

Torsten Persson ser den ökande flaggningen av minoritetsflaggor som ett problem. Han förnekar dock att förbundet skulle ha något emot just regnbågsflaggan. Homosexflaggan alltså. Torsten och förbundet har inte heller något emot själva HBTQ-festivalen. Eller homosexfestivalen som han kallar den.

- Jag har inget emot homosexfestivalen, det här handlar om ett ogenomtänkt beslut om flaggning på alla kommunala inrättningar. Det är också pedagogiskt misslyckat. Hur ska man förklara som förskollärare för små barn vad det är för flagga och vad den symboliserar och vad det är för människor. Barnen kan ju få mardrömmar om förskoleläraren berättar om vad homosexualitet handlar om, säger Torsten Persson.

Jag kan inte göra annat än att skratta åt Torstens uttalanden. Det går inte att ta honom på allvar. Torsten har ingen som helst koll på vad homosexflaggan och homosexfestivalen egentligen är. Att han väljer dessa ord säger allt. För Torsten handlar det bara om sex. I hans inskränkta tillvaro ser han framför sig hur förskollärare måste berätta för oskyldiga barn om rövknullande bögar. Det vore såklart ett pedagogiskt misslyckande. På den punkten är vi överens. Men vad Torsten inte förstår är att homosexualitet faktiskt handlar om annat än rövknullande. Regnbågsflaggan är en symbol för kärlek. För rätten att älska. Att förklara detta för barn på ett pedagogiskt sätt är enkelt. Två människor av samma kön kan älska varandra. Det är inte skrämmande för barn att höra detta så länge omvärlden inte säger att det är konstigt, fult eller fel. Det är idioter som Torsten som ger barn mardrömmar. Inte en en flagga i regnbågens färger.

Hittade en bild från gårdagens mingel på Mälarpaviljongen där jag poserar med kexet Anton Hysén och chefredaktören på OUT Aaron Hicklin. Den sistnämnde hade intervjuat mig för sin tidning bara någon timme innan festen började. Vi hade ett mycket intressant samtal där vi bland annat avhandlade stereotyper i gaysamhället. Därför är det lite kul att han senare fångades på bild inramad av två ytterligheter. En väldigt ung fotbollshunk på ena sidan och en pensionerad dragartist i medelåldern på den andra. Det bästa av två världar? Yeah right. In my dreams möjligen. Mr Hicklin verkade i alla fall nöjd med sina svenska kavaljerer. Och for the record så tyckte jag att OUT-bossen var en mycket stilig man.

Fick en kommentar från signaturen Moder Svea för en vecka sedan som jag velat svara på i lugn och ro. Ämnet är nämligen komma-ut-processen och att vara förälder till någon som är homosexuell. Moder Svea skrev:

”Min son (snart 20) kom o berättade att han är homosexuell, vilket i o f s inte förvånar mig speciellt – jag har haft mina funderingar – men trots det känner jag en klump i magen av oro för hans skull o det är pga att det fortfarande finns så många med bestämda åsikter. Jag älskar min son så enormt mycket o det enda jag vill att han ska vara lycklig o må bra vare sig han gillar tjejer, killar eller både och. Jag vet inte varför jag skriver här i kommentarsfältet egentligen men jag måste få ur mig detta till ngn iallafall, har ingen att bolla detta med då jag inte anser att någon annan har med det att göra. Det är sonens val om o ifall han vill berätta! Hur var det för dig? Vill du o har möjlighet får du jättegärna svara, eller om ngn annan har några goda råd. Tack!”

Moder Svea, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Att känna stöd från sina närmaste är otroligt viktigt som ung och homosexuell. Mina föräldrar har alltid stöttat mig vilket gjort att jag vågat vara mig själv och gå min egen väg. Därför blir jag lycklig av att läsa det du skriver. Tänk om alla föräldrar kunde vara lika vettiga som du och mamma och pappa Engfors. Bara vetskapen om att du accepterar din son är ett enormt stöd för honom. Tro mig.

Du oroar dig för att det fortfarande finns ”så många med bestämda åsikter”. Jag förstår vad du menar. Jag kan kalla de åsikter sådana inskränkta individer har för mycket. Ordet ”bestämda” är dock inte det första jag skulle valt. Helt krasst så finns det jävligt många människor som har jävligt idiotiska åsikter. Tyvärr. Oron du känner är därför befogad. Men jag tror samtidigt att denna oro bottnar i något annat. Något som inte bara har med din sons läggning att göra. Du är mamma. Mammor ska oroa sig för sina barn.

Det finns ett nätverk i Sverige som heter Stolta Föräldrar till homo eller bisexuella barn. Namnet säger allt om dem. Respekt! Jag vet inte hur detta nätverk fungerar men där kan du garanterat lära känna andra i samma situation. Jag förstår att det är svårt som förälder att bära på en hemlighet som denna. Men du gör helt rätt som låter din son välja vilka han vill berätta detta för. Hans process måste få ta den tid den tar. Det måste vara hans val. Det bästa du kan göra under tiden är att fortsätta ge honom din kärlek och stöd. Så som fina mammor gör.

Obehagskänslorna i kroppen är svåra att beskriva. Jag blir ledsen när jag tittar på bilderna från Moskva där gayaktivister attackerades när de försökte genomföra en manifestation för sina rättigheter. I Ryssland firar man inte Pride. I Ryssland trycker man ner människorna som försöker. På alla sätt.

Jag ryser när jag ser bilderna på qx.se. Fy fan. Ryssland är ett jävla skitland. Jag tycker synd om alla människor som tvingas leva under detta förtryck. Men samtidigt beundrar jag dem. De vågar verkligen stå upp för sina rättigheter. Trots att de vet vilket motstånd de kommer att möta.

Det värsta är inte att ett gäng ultraortodoxa puckon i svarta rockar gick till attack mot gayaktivisterna. Det värsta är att makthavarna tagit ställning mot Pride-rörelsen offentligt. Läser Expressens artikel om det som inträffade igår. ”Moskva har i sex års tid förbjudit Pride-parader med hänvisning till att de skulle medföra obehag för allmänheten. Förre borgmästaren Jurij Luzjkov satte rentav likhetstecken mellan homosexuella och djävulen.”

Jag minns att jag bloggade om det ryska förtrycket av gayvärlden för ett par år sedan när Eurovision Song Contest arrangerades i Moskva. Då greps drygt 80 personer när de trotsade förbuden och försökte genomföra en gayparad. Tyvärr verkar inte mycket ha hänt sedan dess. Det tål att sägas igen. Ryssland är ett jävla skitland. Och då menar jag faktiskt hela Ryssland. Det är inte bara fel på borgmästaren från helvetet. Luzjkov styr och ställer i Moskva men resten av landet låter honom hållas. Att respektera alla människors rättigheter är ett kollektivt ansvar.

Läser en artikel på qx.se om att IKEA kört en annonskampanj i Italien som väckt starka känslor. I annonsen håller två män varandra i handen under rubriken ”Vi har öppet för alla familjer”. I annonstexten står det också: ”Hos oss kommer du känna dig hemma. Vi vill göra livet enklare för alla människor, alla familjer, alla par, vem eller vilka de än är.”

Bra där IKEA. Respekt! Tyvärr finns det många puckon i Italien som gått i taket på grund av annonskampanjen. ”Att kalla två män som lever ihop för en familj är det som anses mest provocerande i ett land där katolska kyrkan och den italienska högern definitivt sagt nej till alla reformer på det familjepolitiska området när det gäller par av samma kön.” skriver Jon Voss som är chefredaktör på qx.se i artikeln.

Jag blir glad över att IKEA tar ställning men samtidigt irriterad över att det anses som provokativt. Egentligen borde en annons som denna vara en självklarhet. I en drömvärld skulle man inte ens behöva kredda ett företag för att de accepterar alla människor. Men nu ser världen ut som den gör och därför är detta ett statement som förtjänar att uppmärksammas. Framförallt när det sker i ett land som styrs av någon som Berlusconi.

Apple har också hamnat i ett gayrelaterat blåsväder men av en helt annan orsak. Företaget har godkänt en iPhone app som uttalat är riktad mot hbt-personer. Bakom appen står Exodus-rörelsen som säger sig kunna ”bota” homosexuella. Hur Apple kunnat välja att godkänna denna idioti är ett mysterium men kritiken har inte låtit vänta på sig. I skrivande stund har 133.910 personer skrivit på en protestlista mot appen.

Nej, tacka vet jag vår svenska möbeljätte. Googlade IKEA och ordet gay och hittade en bild som gjorde mig glad igen. Så här ser en av hissarna ut på IKEA-varuhuset i Stoughton, Massachusetts…

Foto: Peter Widing/Expressen

Idag kom fotbollsspelaren Anton Hysén ut som bög i tidningen Offside. Respekt! Att komma ut är ett livsavgörande beslut. Anton är 20 år gammal, kommer från Sveriges mest kända fotbollsfamilj och satsar själv på en framtid som fotbollsspelare på elitnivå. Hans förutsättningar gjorde garanterat inte beslutet lättare. Att våga vara öppen med sin läggning är ett modigt beslut oavsett vem man är. Men extra modigt är det att en ung kille som spelar fotboll vågar komma ut. Antons beslut kan få konsekvenser för honom själv i en värld där homosexualitet fortfarande är tabu.

- En klubb kanske är intresserad av mig, men så får tränaren reda på att jag är bög och så ändrar de sig. Men då är det deras problem, inte mitt, säger Anton till Offside.

- Jag kanske inte spelar i allsvenskan, men jag vill ändå bevisa att det inte måste vara en så stor grej. Jag är fotbollsspelare. Och homosexuell. Om jag presterar som fotbollsspelare, då tror jag inte att det spelar någon roll om jag gillar tjejer eller killar. So what, liksom?

Expressens Johan Orrenius har skrivit en bra krönika om hur viktig Antons öppenhet är för fotbollsvärlden. ”I den bästa av världar skulle det här inte ens vara en grej. En lovande fotbollsspelare kommer ut som homosexuell och det enda man känner är ett jaha. Vi är inte där än. Men tack vare Anton Hysén har vi nu tagit ett stort steg framåt.” Även Aftonbladets Simon Bank har skrivit ett intressant blogginlägg om Anton.

Anton Hysén är en hjälte som förtjänar respekt. Han är den förste manlige svenske fotbollsspelare som väljer att prata offentligt om sin homosexualitet. Just därför är hans beslut extremt viktigt. Han ställde upp på intervjun för att han tyckte att det var dags att någon trädde fram. En öppen homosexuell kille som spelar fotboll behövs för att riva murar. Anton är en efterlängtad förebild för andra homosexuella inom sportvärlden.

- Det är ju helt sjukt när man tänker på det. Det är så fucked up, alltihop. Var fan är alla andra? Det har väl typ inte kommit ut en enda fotbollsspelare?

Ja, det är verkligen fucked up att ingen annan vågat komma ut tidigare. Anton är inte den enda bolltrollande bögen i landet. Men förhoppningsvis leder hans öppenhet till att fler fotbollsspelare vågar komma ut i framtiden.

- Jag fattar att det kommer bli annorlunda efter den här intervjun. Nu kommer alla att veta: alla tränare, alla motståndare, ja, till och med mina lagkamrater. Det är hur lugnt som helst, jag tycker bara det ska bli spännande. Folk får kalla mig vad de vill, det kommer bara göra mig ännu mer taggad.

Vilken grym snubbe Anton är. Jag kan inte låta bli att klyschigt konstatera att världen vore en lite bättre plats om det fanns fler som honom. Ikväll medverkar Anton och hans pappa Glenn Hysén i Kvällsöppet. Det missar jag inte.

Var skulle två schlagerbögar vara på alla hjärtans dag om inte i gaygrytan på Cirkus? Inget konstigt alls! Betydligt konstigare var det kanske att jag och Christer tyckte att det var en bra idé att gömma oss bakom Malena Ernmans dansares spegelmasker när vi poserade för fotograferna. Men det kändes som toppen där och då. Är det Gaygala så är det.

Vi var ett grymt gäng vid vårt bord. Förutom schlagergeneralen Björkman hade jag sällskap av min favvis-MILF Camilla, Sex-on-legs-Sebastian och flotta fröken Silver.

Carina Berg var klockren som konferencier för galan. Visste att hon var fyndig men hade ingen aning om att hon kunde leverera så vassa repliker. Imponerande!

Underbara Jennie Widegren (längst till höger) dansade med Lena Philipsson.

September fick hela Cirkus att ställa sig upp när hon körde ”Mikrofonkåt”.

Har ingen aning om vem akrobaten var som gjorde ett vansinnigt sexigt nummer i luften och ålade runt i ett badkar. Jag har nog faktiskt aldrig sett något hetare i hela mitt liv.

Hela Cirkus hyllade Mona Sahlin för hennes outtröttliga arbete för HBT-världens rättigheter. Applåderna ville aldrig ta slut och en tårögd Mona fick en gigantisk bukett med röda rosor.

Kvällens hjälte. Björn Ulvaeus. Vad fan ska man säga? Abba-legendaren dök upp för att dela ut priset till årets homo. I en outfit som fick varenda bög, flata, bi- och transperson att skrika av lycka. Ett historiskt ögonblick!

Tacka fan för att jag inte är född i Arkansas. Där gillar man uppenbarligen inte bögar. Elton John och hans partner David Furnish visar upp sin babylycka på omslaget till tidningen US Weekly. Paret strålar med surrogatsonen Zachary Jackson Levon Furnish-John i famnen. Men en lycklig regnbågsfamilj var för mycket att smälta i den amerikanska delstaten. På Harps Foods Store täcktes omslaget över med en skylt för att skydda varuhusets yngre besökare…

Efter att denna bild hamnade på Twitter blev det liv i luckan på nätet. Varuhuset tog bort skyddet snabbare än kvickt och förklarade att censuren av omslaget inte var kedjans officiella ståndpunkt. Skyddet framför tidningsomslaget används egentligen till porrtidningar men plockas även fram om butikerna får klagomål från sina kunder. Slutledningen är alltså att det måste bo en massa inskränkta fördomsfulla fåntrattar i Arkansas.

Har ni sett programmet ”Pineapple Dance Studios” på Kanal 5? Jag råkar alltid pricka in när det går i repris. Och varje gång fastnar jag i ren förskräckelse. Louie Spence som är huvudpersonen i denna realityshow är varje castingmänniskas våta dröm. Han är fjolligare än de fjolligaste av fjollor. Han har alla bokstavskombinationer som någonsin funnits och säkerligen ytterligare några som ingen läkare ens visste fanns. Och som inte det vore nog så har han för säkerhets skull även talfel.

Alla människor ska ha rätt att vara som de själva vill. Behöver vi ens gå in på den diskussionen? Men hela upplägget av detta program stör mig. Det handlar bara om att så kallade vanliga människor ska hånskratta åt en tokfjollig bög. Och Louie Spence är så pinsam att han gör vad som helst för att få vara med i tv. Det är klart att programmet blivit en succé. Det är ingen nyhet att folk gillar freakshows. Det sorgliga är att synen av denna fåntratt bekräftar alla fördomar inskränkta människor redan har om homosexuella. Louie Spence är ju så mycket bög att till och med jag blir homofob.

Har ni sett programmet ”Pineapple Dance Studios” på Kanal 5? Jag råkar alltid pricka in när det går i repris. Och varje gång fastnar jag i ren förskräckelse. Louie Spence som är huvudpersonen i denna realityshow är varje castingmänniskas våta dröm. Han är fjolligare än de fjolligaste av fjollor. Han har alla bokstavskombinationer som någonsin funnits och säkerligen ytterligare några som ingen läkare ens visste fanns. Och som inte det vore nog så har han för säkerhets skull även talfel.

Alla människor ska ha rätt att vara som de själva vill. Behöver vi ens gå in på den diskussionen? Men hela upplägget av detta program stör mig. Det handlar bara om att så kallade vanliga människor ska hånskratta åt en tokfjollig bög. Och Louie Spence är så pinsam att han gör vad som helst för att få vara med i tv. Det är klart att programmet blivit en succé. Det är ingen nyhet att folk gillar freakshows. Det sorgliga är att synen av denna fåntratt bekräftar alla fördomar inskränkta människor redan har om homosexuella. Louie Spence är ju så mycket bög att till och med jag blir homofob.

Jag har ont i hela kroppen. Framförallt i nacken. Har jag sovit konstigt? Eller beror det kanske på att jag har samma hållning som en ostkrok när jag sitter framför datorn på kontoret? Hoppas i alla fall att jag inte håller på att bli sjuk. Det har jag varken tid eller lust med. Men jag skulle inte bli förvånad om jag snart ligger däckad. Vintermånaderna och herr Engfors är en värdelös kombination.

Ligger hemma på soffan nu och läser tidningarna. Babsan är klar för Melodifestivalen. Läser att Lars-Åke i rollen som sitt alterego ska tävla med bidraget ”Ge mig en spanjor”. Det låter toppen. Schlagertransor är alltid ett festligt inslag. Först gjorde After Dark megasuccé med ”La dolce Vita” 2004. Året därpå chockade jag tv-publiken med en flippad scenshow och kom sist i min deltävling. 2007 var La Lindarw tillbaka med sin onanilåt som inte tog sig till final men ändå genererade en hel del uppmärksamhet. Nu är det alltså dags för nästa primadonna att trippa runt på schlagerscenen. Undrar om Babsans framträdande kommer att gå i någon speciell färg?

Nyheterna står på i bakgrunden där det rapporteras om homos i den amerikanska militären. USA är ett jävla skitland. Obama fegar när det kommer till avskaffandet av den idiotiska policyn Dont ask, dont tell. Jag bloggade om detta för någon månad sedan. Det går förresten inte speciellt bra för Obama på någon front. Tyvärr lär han väl bli utsparkad ur Vita huset vid nästa val och ersatt av någon republikan som är minst lika inskränkt som George Bush var när han satt vid makten. Obama har ett par år på sig att se till så att amerikanska homosar får försvara sitt land.