Jag är bäst just nu. Japp. Så är det. Det kunde man läsa i tidningen igår då Expressen-profilen Maria Näslund uppmärksammade min intervju med Lotta Bromée i P4 Extra. ”Häromdagen kunde jag inte släppa Rickard Engfors när han berättade om sin panikångest”. Smickrande. Tack Maria! Jag blev väldigt glad när jag såg den här notisen om programmet…

Min öppenhet är inte en jakt på bekräftelse. Inte alls. Att lämna ut sig av den orsaken är bara destruktivt. Den läxan lärde jag mig redan på den gamla onda tiden. Men visst betyder det mycket att få veta att det jag säger gör intryck. Visst är det en drivkraft. Just därför är öppenheten också en balansgång. Bekräftelsen jag får genom den får inte bli en drog.

Jag har tidigare konstaterat att intervjuerna om ”Allt eller inget” känts som en form av terapi. Det är inte så konstigt som det låter. Allt prat om panikångest och missbrukarproblematik har inneburit att jag löpande behövt konfrontera mig själv. Gång på gång under boklanseringen har jag ställt mig samma fråga. Lever jag verkligen som jag lär? Svaret är ja. Och nej.

När jag nu babblar om mitt liv i media handlar det inte om att jag har något slags facit att erbjuda. Jag är inte någon expert på välbefinnande. Tvärtom faktiskt. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan den Rickard jag var förr och personen jag är idag. Numera är jag medveten om hur mitt liv ser ut. Det betyder inte att jag har löst alla mina problem. Men jag är medveten om dem. Att förändra sin tillvaro är inget enkelt projekt. Om man ens kan kalla det projekt? För mig är det ordet farligt. Jag kämpar dagligen för att behålla ett vettigt förhållningssätt till den nödvändiga förändringen. Personliga utveckling är inte ett projekt man ska bli bäst på. Det är inget man kan bli bäst på.

Jag är alltså inte bäst. Det har jag i och för sig aldrig tyckt att jag varit. Men jag har tvingat mig själv att leva upp alla krav som jag intalat mig att omvärlden ställt. Frågan är vilka krav som egentligen har funnits? Hela det där vara-bäst-resonemanget är en ond cirkel. När man ställer orimliga krav på sig själv är det lätt att andra gör detsamma. Jag skyller inte den sinnessjuka arbetsbelastningen som fick mig att krascha på någon annan än mig själv. Jag var den som valde att inte sätta några som helst gränser. Jag var den som knarkade prestationer. Ingen tvingade mig att jobba tills jag stupade.

Det har varit svårt för mig att acceptera att jag varken kan eller behöver vara bäst. Jag har drivits av prestationer så länge att jag har svårt att fungera utan kickarna de ger. Att sluta identifiera mig genom det jag presterar har varit den största utmaningen. Inte bara i mitt arbete utan även för mig som människa. Ganska tidigt påpekade min psykolog att jag inte kunde bli bäst på att vara sjuk. Det fick mig att tänka till. Jag förstod precis vad han menade och det gjorde mig irriterad. Efter ett gäng månader i terapi påpekade psykologen att jag inte heller kunde bli bäst på att vara frisk. Jag tänkte till igen. Förstod honom även denna gång. Och blev om möjligt ännu mer irriterad.

Jag är inte bäst och det är helt okej. Jag har inte nått målet. Däremot har jag påbörjat resan. Numera frågar jag mig om den ens har ett mål? Jag tror inte det. Den här resan har inget slutmål. Personlig utveckling handlar om att sätta upp delmål. Realistiska delmål. Kanske är det den viktigaste insikten? Att man inte kan bli bäst. Det går inte att bli den där perfekta människan. Jag önskar att jag skulle kunna tro på det till hundra procent. Livet skulle vara så mycket enklare då. Men jag är inte där än. Jag lever inte som jag lär. Eller? Jag kanske ändå är bäst? Bäst på att leva i nuet och ta vara på dagen precis som den är. Den slutledningen känns bra. Sätter punkt här.

Bilden säger det mesta om dagsformen. Jag har upplevet Riga by night. På mitt sätt. Det är inget jag rekommenderar. Min första natt på lettisk mark innehöll i och för sig alla de rätta ingredienserna. Den ville aldrig ta slut. Den var svettig och klibbig. Pulsen var hög. Ett problem bara. Jag var inte ute och klubbade. Jag låg i hotellsängen.

Hur jag än försökte kunde jag inte somna. Först efter kl 06 i morse lyckades jag försätta mig i något slags sömnliknande tillstånd. Som varade i en dryg timme. Suck. Morgontimmarna fortsatte sedan på samma sätt. Somna till. Vakna med ett ryck. Somna. Vakna. Att hinna upprepa proceduren så många gånger att man tappar räkningen på bara några få timmar är en bedrift i sig. Nu har jag gett upp. Nu är jag vaken. Eller nåt.

Det som stör mig är att jag inte kan sätta fingret på orsaken till nattens sömnlöshet. Jag var verkligen toktrött. Jag borde ha stupat i säng och somnat som en stock. Gårdagen var fylld av utmaningar och påfrestningar från tidig morgon till sen kväll. Det tog på krafterna. Vid flera tillfällen försökte panikångesten slå klorna i mig men jag tappade aldrig kontrollen över situationen. Faktum är att jag fick en bekräftelse på att jag vinner matcherna mot min vidriga motståndare även på bortaplan.

Jag kröp ner under täcket med en känsla av välbefinnande i kroppen strax innan midnatt. Sedan vet jag inte vad som hände. Har ägnat en stund åt att fundera över om min hjärna kanske behövde tid att bearbeta alla intryck. Tyvärr blev jag mest irriterad av att tänka så. Eller kanske snarare frustrerad. Skitsamma. Jag får helt enkelt förlika mig med min dagsform. Idag är ingen bra dag. Framförallt inte när man befinner sig i Riga.

Nu har jag prajdat klart för dagen. Kom precis hem. Jag är duktig. Eller tråkig. Det beror på hur man ser på saken. Kungsträdgården är just nu fylld av festande homosar och andra glada typer. Jag var där och hängde runt. Jag övade på konsten att socialisera. Numera är jag rätt folkskygg så det var välbehövligt. Hade sällskap av mamma, förläggar-Ebba och farbror Christer under några timmar i början av kvällen. Trevligt. När de lämnade parken valde jag att stanna kvar. Ensam. Kände mig redo för en liten utmaning. Jag kan stolt meddela att jag spenderade ytterligare ett par timmar med olika trevliga bekanta som jag hittade lite överallt.

Kvällens personliga seger hade varit otänkbar för ett par år sedan. Bara tanken på att gå omkring ensam i en folkmassa hade garanterat framkallat en panikångestattack. Det går inte att förklara känslan man bär på när man lever med panikångest. Att veta att man när som helst kan behöva ta en fajt med den där skiten är påfrestande. Det är farlig lätt att ge efter och låta ångesten styra.

Jag fick en ordentlig påminnelse om att kampen inte är över igår kväll. Jag stod backstage och minglade bland alla schlagermänniskor när panikångesten attackerade mig. Den kom från ingenstans. Pulsen skenade. Yrseln slog till. Numera låter jag panikångesten komma men jag låter den inte ta kontroll. Ebba och jag lämnade området en stund och gick en promenad runt kvarteret. Miljöombytet hjälpte mig att landa. Sen gick vi tillbaka och njöt av kvällen.

Ikväll träffade jag en väldigt speciell kvinna i parken. Hon kom fram när jag stod i Torgets tält och sa att hon sett mig i Nyhetsmorgon. Hon hade känt igen sig i allt jag berättade. Då började tårarna rinna längs hennes kinder och hon ursäktade sig. Jag sa att det inte fanns något att be om ursäkt för. Sedan började vi prata. På riktigt. Vi satte oss vid ett bord och pratade om livet. Det visade sig att vi var lika på så många sätt.

Mötet med kvinnan vars namn jag vill behålla för mig själv var speciellt. Det var meningen att vi skulle stöta ihop just där och då. Hon behövde veta att hon inte är ensam om att må som hon gör. Hon behövde höra att livet blir bättre om man vågar börja kämpa. För mig var mötet med denna kvinna bekräftelsen jag just nu behövde för att veta att det var rätt beslut att lämna ut mina innersta hemligheter i boken och intervjuer.

Att sitta och prata om saker som betyder något med en fullständig främling var otroligt häftigt. Det är något jag verkligen kan rekommendera. Vi behöver börja prata mer med varandra i dagens samhälle. Jag skiter i att det låter klyschigt. Det är sant. Jag hoppas att du som gjorde min kväll läser detta. Tack för ett trevligt och givande samtal!

Gjorde en intervju och plåtning för Expressens bilaga Extra i eftermiddags. Journalisten Maria K Broman och hennes fotograf Christoffer hämtade upp mig på kontoret och sedan drällde vi runt här i kvarteren. Mycket trevligt!

Fotograf-Christoffer visste vad han ville ha. Alla som krälar på marken för att få till rätt vinkel gillar jag per automatik.

Maria och jag satte oss på greken och käkade middag medan vi gjorde intervjun. Det blev ett skönt samtal. Har stött ihop med Maria hur många gånger som helst genom åren i olika sammanhang. Så vitt jag kan minnas har vi dock aldrig gjort något jobb ihop innan. Därför var detta extra kul.

I morgon ska jag vakna innan tuppen. Det är dags för morgon-tv igen. Denna gång på TV4. En trevlig tjej från Nyhetsmorgon-redaktionen ringde tidigare idag för att briefa mig. Det behövdes. Förutom att babbla om boken ska jag nämligen vara någon slags sidekick under hela programmet. Hoppsan.

Sidekick-grejen hade jag glömt att jag sagt ja till. Eller hade jag förträngt det? För att slippa panikångest så försöker jag in i det längsta att igonorera allt som står inbokat i kalendern. Tanken på att dyka upp i rutan till och från under tre timmars direktsändning ger mig tryck över bröstet direkt. Men jag tillåter inte att de där signalerna styr mig längre. Jag kontrollerar mitt liv. Jag är toppen.

Idag har jag övat på att köa. Hittade ett bankkontor som fortfarande hanterar kontanter. Det tillhör verkligen inte vanligheterna numera. Nordea vid Skanstull visade sig vara väldigt populärt. När jag tog min nummerlapp var det 14 personer före mig.

Man kan ju fråga sig varför bankväsendet har avskaffat nästan all kontanthantering. Är det verkligen så lite folk som vill uträtta sina ärenden i verkliga livet och inte i cyberrymden? Antagligen. Detta märktes dock inte vid mitt besök idag.

Det finns väl ingen som tycker att köande är kul? För mig kan det dock innebära mer än en stunds tristess. Folksamlingar och trängsel är påfrestande. Nu var stämningen på banken visserligen lugn men ändå. Jag blir obekväm i miljöer jag inte kan kontrollera. Köande är frustrerande och framkallar nästan garanterat tryck över bröstet. Så även denna gång. Som tur var avverkades kunderna i rask takt. Jag hann inte kvävas ihjäl. Jag hann ut i friheten.

Det är med en kraftig dos ironi jag konstaterar att jag överlevde bankbesöket. Men det ligger en hel del sanning bakom det. För ett par år sedan hade jag aldrig pallat sätta mig själv i en sådan situation. Då styrde panikångesten mitt liv. Det gör den inte längre. Idag är panikångesten en passagerare. Jag styr själv min vardag. Åtminstone är jag på god väg.

På vägen tillbaka till kontoret passerade jag kvarteret där jag bodde tidigare. När jag gick förbi den lokala porrvideobutiken kom jag att tänka på en rolig historia. Jag lurade in Miss Kylinge där en gång utan att hon hade en aning om var hon hamnat. Vi pladdrade på som vanligt och först efter en stund började hon se sig om. När Miss Kylinge insåg att hon var omgiven av videofodral med nakna människor i diverse mer eller mindre pornografiska positioner blev hon stum. I några sekunder sekunder.

Miss Kylinge stod vid en hylla som rymde porrlegenden Rocco Siffredis samlade verk. För er som inte redan visste det kan jag säga att Rocco inte behöver skämmas i duschen. Miss Kylinge tittade fascinerat på omslagen. ”Rocco Does Dallas”, ”Rocco in London” och ”Rocco Invades Poland”. Rocco har även porrat i Prag, Hollywood och S:t Petersburg. Han har legat i. Rocco har haft mycket att stå i skulle man kunna säga.

Jag väntade på en kommentar från min väninna om porrlegendens enorma talang. Hans jättekuk är liksom svår att bortse från. Om man inte är Miss Kylinge. Jag kommer aldrig glömma hennes korta men insiktsfulla analys.

-Han måste jobba hårt den där Rocco med tanke på allt resande. Han får passa sig så att han inte blir utbränd.

Är jag en dålig vän? Sitter på balkongen och funderar. Nej, jag är inte en dålig vän men definitivt en tråkig sådan. Eller? Tråkig är nog också fel ord. Mitt hälsotillstånd komplicerar min tillvaro. Jag måste ta hänsyn till min dagsform för att överhuvudtaget orka med mig själv. Varje dag kämpar jag för att må bra. Numera lyckas jag. Nästan alltid. Jag har lärt mig att ta hänsyn till mig själv med allt vad det innebär. Att prioritera sig själv har dock ett pris. Det är lätt att relationer med vänner och familj blir lidande. När man sätter sig själv först kan det aldrig bli rättvist. Umgänget sker inte på lika villkor. Det sker på mina villkor. Jag är högst medveten om problematiken men i nuläget måste det vara så här. På gott och ont.

Jag är en bättre människa idag än jag någonsin varit. Det gör mig också till en bättre vän på de flesta sätt. Men jag har dåligt samvete över att mina nära och kära måste anpassa sig efter mig. Tyvärr är detta fortfarande nödvändigt. Jag kan inte tvinga mig att göra saker när kroppen och den där klumpen i skallen säger ifrån. Samtidigt vet jag att jag måste utmana mig själv och inte låta panikångesten styra min vardag. Det är sjukt svårt. Var går gränsen för hur långt jag ska pressa mig själv?

Jag har bloggat massor om att planering och panikångest är en omöjlig kombination. Kommer dessa motpoler någonsin att kunna förenas? Jag är tveksam. Visst har jag blivit bättre på att planera men det är fortfarande extremt påfrestande. Jag har därför valt att lägga energin på att få mitt arbetschema att fungera. Bara att hitta ett liv utanför jobbet har varit en utmaning. Jag vet att det låter sjukt. Men fritid har aldrig tidigare varit en naturlig del av min verklighet.

När jag är ledig är min kalender tom. Det är ett medvetet val. Jag är inte redo att planera mitt privatliv ännu. För att verkligen kunna njuta av ledighet tar jag dagen som den kommer. Därför är det svårt att underhålla relationer. Normalstörda (jag älskar det uttrycket) människor bokar ju in saker med folk de vill träffa i förväg. Det gör inte jag. Och de få gånger som jag gjort det har planerna oftast gått åt skogen.

Denna helg hade jag och en härlig väninna planerat ett besök på västkusten. Marstrand och Båstad stod på programmet. Mysigt. Jag såg verkligen fram emot resan. Behöver jag säga hur det slutade? Jag sitter som sagt hemma på balkongen.

Jag är extremt lyckligt lottad som har massor av fantastiska människor i mitt liv. De stöttar mig. De ställer inga krav som i förlängningen kan ge mig dåligt samvete. Det dåliga samvetet jag känner kommer från mig själv. Kanske är det ett hälsotecken? Jag vill ju att alla relationer i mitt liv ska handla om ett ömsesidigt givande och tagande. Hur länge kommer mina nära och kära stå ut med mitt beteende? Jag skulle verkligen inte tycka att det var konstugt om någon ifrågasatte det. Jag vet att jag är hopplös på den här punkten. Frågan är kanske snarare hur länge jag själv kommer att stå ut med mitt beteende? Jag måste ta mig i kragen och börja utmana mig själv även i privatlivet. Jag måste börja planera saker med folk som jag tycker om. Jag måste helt enkelt sluta skrämmas av alla måsten i mitt liv.

Dagens militärgröna look är bara en slump. Jag tog inte medvetet på mig en kamouflageoutfit i morse. Då visste jag nämligen inte att jag skulle ge mig in i en kamp på liv och död under eftermiddagen. Det kanske låter lite överdrivet men det är faktiskt precis så det känns varje gång jag utmanar mig själv och min sjukdom. Panikångesten ska utrotas. Kriget pågår ständigt inom mig. Nu har jag vunnit ännu ett slag.

Vad har jag gjort idag då? Jo, det kan jag stolt berätta. Jag har åkt tunnelbana. För första gången på flera år. Panikångesten åkte med i samma vagn. Men jag tog mig igenom resan utan att gå i närkamp. Jag är grym!

När jag kom ner till tunnelbanespärren vid Mariatorget kände jag mig som en idiot. En fullständig jubelidiot. Vad behöver man för att åka tunnelbana numera? En biljett såklart. Den köper man för 40 kr i spärren fick jag veta. Eller för 30 kr på Pressbyrån. Varför det är billigare att köpa biljetten där kan man verkligen fråga sig.

Man behöver inte mer än en biljett för att åka tunnelbana. Om man är frisk. Men lever man med panikångest kan det vara bra att tänka till en gång extra innan man tar rulltrappan ner i underjorden. Jag valde att ta med mig en vapendragare. Mormor. Stabilare sällskap kan man inte få.

Resan gick rätt smärtfritt. Tack vare det trevliga samtalet med världens bästa mormor. Hann liksom inte stressa upp mig. Världens bästa mormor är bäst.

Vissa dagar känner man sig snygg. Idag är inte en sån dag. Jag har typ alla panikångestsymptom som finns just nu. Det är med andra ord extremt svårt att känna sig härlig för tillfället. Sitter i en taxi på väg till andra sidan stan där jag ska göra en plåtning med fotografen Niclas Brunzell. Han är grym. Just därför hade det varit kul att känna sig i form när vi ska jobba ihop.

Numera vet jag att skönhet kommer inifrån. Visst kan man fuska fram det mesta med smink, ljussättning och en dos Photoshop men om man inte känner sig attraktiv så blir det bara yta. Försöker tänka positivt nu medan vi svischar genom stan. Hmmm… Det finns en fördel med att min bok handlar om det den gör. Det gör inget om jag ser lite utelämnad och svag ut.

Idag är bättre än igår. Men bara knappt. Var på Katarinahuset och stämde av min medicinering. Jag vet inte om själva besöket i sig gör att jag börjar reflektera på ett djupare plan. Kanske. Antagligen. Allt blir onekligen mer påtagligt när man sitter och väntar på en psykiatrimottagning. Framförallt när man ser sig runt omkring. Fan vad många människor det finns som mår dåligt. Det är sorgligt. Vid såna här tillfällen vill jag bara ställa mig upp och skrika: Det blir bättre! För visst blir det bättre. Och det är grymt viktigt att man lär sig själv att se livet på det sättet.

Helgens bröllop tog på krafterna. På ett bra sätt. Jag vaknade nyss efter 15 timmars sömn. Oavbruten sömn. För ovanlighetens skull. När jag somnade igår kände jag mig lycklig. I hela kroppen. Lycklig för mina fina vänner Andreas och Lisas skull. Lycklig för att jag fick vara en del av deras magiska bröllopshelg. Lycklig för att jag har så många roliga och vettiga människor i mitt liv. Mina vänner är underbara.

För mig var helgen i Järvsö en seger på ett personligt plan. Jag har alldeles för länge valt bort sociala sammanhang med mycket folk. Denna helg var därför en utmaning. Och jag älskade varje sekund. Jag träffade massor av nya trevliga människor och jag kände mig avslappnad hela tiden. Framförallt så var jag mig själv hela tiden.

Panikångesten gjorde sig inte påmind. Åtminstone inte i form av några attacker. Visst kände jag stundtals ett tryck över bröstet men det har jag lärt mig att leva med. Att tänka rätt är verkligen det bästa vapnet för att skydda sig mot panikångesten.

Helgens firande speglar tyvärr inte alla sociala sammanhang. Bröllopsgästerna var uteslutande trevliga människor. Extremt trevliga människor. Så ser det som bekant inte alltid ut i verkligheten. Jag tog dock ett viktigt steg framåt genom att upptäcka att jag kunde umgås med främlingar utan att ta på mig en mask. Denna gång bestod främlingarna av brudparets familj och vänner vilket gjorde att jag vågade. Nästa gång kanske sällskapet inte känns lika säkert. Då ska jag ta fram minnena från Järvsö. Då ska jag känna mig säker i mig själv ändå.

På den gamla onda tiden var jag något av en mingelexpert. Jag hade typ svart bälte i kindpussande. Så är det verkligen inte längre. Jag har förlorat min mingelmojo. Jag är helt slut idag. Gårdagens fest var påfrestande. Jag hatar att jag är så obekväm i sociala situationer numera. Ju mer folk det är runtomkring mig ju sämre blir jag på att konversera.

Lars Wallins fest var toktrevlig. Älskade utställningen och jag såg hur många vänner och bekanta som helst bland gästerna. Förutsättningarna var klockrena. Men jag kunde ändå inte slappna av. Jag kunde inte slappna av alls. Gick omkring med ett jobbigt tryck över bröstet under den dryga timmen vi var där. Som tur är hade jag en mysig dejt vid min sida som vet precis vad jag går igenom. Älskar dig Tessan!

Min psykolog uppmanar mig att trotsa panikångesten och utsätta mig för situationer även om jag tycker att de är obekväma. Jag försöker så gott jag kan. Egentligen finns det ingen logik bakom mina reaktioner. Jag fixar ju att jobba under schlagern där hela tillvaron är kaotisk. Hur kan det vara mer påfrestande att gå på fest när man är ledig? Jag tror att det handlar om att jag tappat förmågan att spela det sociala spelet. Under schlagercirkusen är schemat späckat. Då kan jag gömma mig bakom mina arbetsuppgifter. Men när jag är ledig är jag ju bara jag. Då är jag mig själv. Jag kan bara vara mig själv. Det finns både fördelar och nackdelar med detta.

Förr var Rickard Engfors flitig gäst på mingelfester. Jag pratade glatt med allt och alla. Jag hade en Rickard-i-sociala-sammanhang-person som jag kunde plocka fram när det behövdes. Den personen finns inte längre. På gott och ont. Ibland kan det vara en fördel att vara en konstruerad version av sig själv för en stund. Det är nästan en förutsättning när man proffsminglar. I den typen av sammanhang bör man kunna föra samtal om intressantare saker än väder och vind utan att för den sakens skull bli privat.

Träffade flera vänner igår som jag inte sett på länge. Vänner som jag skulle kunna ha privata samtal med var vi än befinner oss. Men jag kunde ändå inte slappna av. Jag kunde inte hitta min roll i miljön. Att föra ytliga samtal med folk jag känner väl känns bara konstigt. Jag vet att det ena inte behöver utesluta det andra men för mig är det verkligen antingen eller som gäller numera. Antingen umgås jag med folk på riktigt eller så stannar jag hemma och umgås med mig själv.

Det är intressant att reflektera över hur mycket som förändrats i min tillvaro under de senaste åren. Saknar jag att vara proffsminglare? Nej. Inte ett dugg. Saknar jag att kunna slå på proffsminglar-knappen när det behövs? Ja. Absolut. Jag måste öva på att hantera sociala sammanhang. Det finns dock inget i världen som skulle kunna få mig att bli personen jag var för några år sedan. Proffsminglaren är död. Länge leve proffsminglaren.

Ytterligare en vimmelbild. Denna snodde jag på stureplan.se.

Ikväll var jag på invigningen av Lars Wallins jubileumsutställning Fashion Stories. Min gode vän glamourkungen har samlat hundratals fantastiska kreationer, skisser och bilder från sin 20-åriga karriär ute på Prins Eugens Waldemarsudde. Min dejt för kvällen var underbara Tessan Merkel. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig vågat mig iväg på festen överhuvudtaget. Jag har haft ångest i flera dagar när jag tänkt på allt minglande. Mitt liv är verkligen inte en fest numera. I alla fall inte när det kommer till folksamlingar. Panikångesten har gjort mig folkskygg. Alldeles för folkskygg. Därför är jag glad att jag faktiskt åkte ut till Djurgården en liten sväng.

Nog om mingelångesten nu. Utställningen var fantastisk. Lars skapelser är konstverk. Jag kan verkligen rekommendera er som älskar glitter och glamour att besöka Waldermarsudde. Har kommer ett litet smakprov från Fashion Stories…

Ett par av kostymerna som Lars skapade till Operan.

Linda Pritchards schlagerklänning till vänster och Lena Philipssons sjöjungfru-outfit från hennes krogshow till höger.

Ännu fler schlagerskapelser. Hannah Graaf till vänster och Sibel i mitten. Till höger står den klänning Anne-Lie Rydé hade på affischen till Börsen-showen ”Stulna kyssar”.

En promobild från mitten av 90-talet. Jag minns den så väl. Den hängde i Lars dåvarande ateljé när vi lärde känna varandra.

Leopard och fjädrar. Älskade denna outfit som Peter Jöbacks danstjejer bar i extranumret i hans musikalshow.

Nämen, vem är det som står till vänster? Det är ju jag! Åtminstone min schlageroutfit från 2005. Och bakom mig står discotomtarna Alcazars scenkläder från ”Not A Sinner Nor A Saint”.

Ytterligare några fantastiska Jöback-outfits. Dessa hade tjejerna i öppningsnumret. Jag har för mig att året var 1998. Åh, jag älskade den showen… Såg den hur många gånger som helst.

Denna lapp satt på väggen ute på Waldemarsudde. En kväll som denna när i princip varenda kotte håller en kamera i handen blev den onekligen lite rolig.

Slutligen en bild på kvällens huvudperson omgiven av snygga modeller. Min begåvade vän Magnus Ragnvid höll i kameran när Lars tolkade Kejsarens nya kläder. Snyggt. Grymt snyggt.

Idag stannade jag hemma från jobbet. Ett medvetet val för att jag skulle orka socialisera nu på kvällen. Har nämligen lovat Miss Kylinge att komma förbi en mingeltillställning på hennes jobb. För mig innebär en sådan utflykt en hel del planerande. Jag är högst medveten om att det är värdelöst att jag tillåter mig själv att göra en stor grej av något som egentligen inte är så farligt. Men jag kan inte låta bli. För att orka måste jag samla kraft. Annars är socialiserande uteslutet.

Redan när jag vaknade så kände jag tendenserna i kroppen. Hur min hjärna försökte stressa upp mig. Bara tanken på minglande är panikångestframkallande för mig. Det är sorgligt men sant. Denna del av min sjukdomsbild har jag inte kontroll över, men jag vet vikten av att trotsa signalerna och utsätta mig för saker som känns obekväma. I taxin på väg till Östermalm kom skakningarna. Som på beställning. Suck.

Mötte upp min älskade Maggan på Saturnus. Hon hade beställt in homoläsk till mig. Saturnus har dessutom stans största kanelbullar. Nygräddade. Gigantiska. Goda. Lite fika och kackel var en bra uppladdning. Nu ska vi mingla!

Ikväll är Maggan mitt stöd i livet. Med henne vid min sida känner jag mig trygg.

Idag måste jag göra comeback i verkligheten. Har legat nerbäddad hemma i lite mer än en vecka och kurerat mig men det känns som att det var evigheter sedan jag jobbade. Jag är i alla fall frisk nu. Eller nåt liknande. Välmående är ett relativt begrepp. Bara tanken på allt jag måste komma ikapp med får mig att vilja dra täcket över huvudet igen. Min att-göra-lista är ångestframkallande. Vilken balanserad människa som helst skulle fly verkligheten för att slippa den. Det är inte ett dugg lockande att ta tag i en lista som är så lång att man ändå aldrig kommer att hinna ikapp.

Min verklighetscomeback kommer med största sannolikhet innebära att även mitt bloggande återgår till det normala. Jag har svårt att se hur jag skulle hinna skriva toklånga inlägg flera gånger om dagen nu när mina dagar fylls av jobbgrejer och andra saker jag måste göra. Slutledningen efter en vecka av maniskt bloggande är att jag inte skulle ha något emot att vara bloggare på heltid. Där jag befinner mig i livet just nu skulle reflekterande från morgon till kväll vara perfekt. Men tyvärr betalar inte bloggandet mina räkningar.

Fick mig precis en tankeställare. Skulle jag verkligen vilja blogga på heltid? Skulle jag vilja att skrivandet online betalade mina räkningar? I samma sekund som bloggandet blir ett jobb förvandlas det också till ett av alla måsten i tillvaron. Plötsligt känns det mindre lockande. Det är just det kravlösa bloggandet som fyller en funktion i mitt liv. För en gångs skull kanske jag borde låta bli att förvandla ett intresse till ett jobb. Jag har redan tillräckligt med jobb. Roliga jobb. Efter en stunds reflekterande här känns dagen jag har framför mig lockande. Bloggande är terapi.

För lite sömn. Check. Krasslig. Check. Illamående. Check. Vidrigt tryck över bröstet. Skakningar. Yrsel. Check. Check. Och check igen. Panikångesten är en del av min vardag. Numera reflekterar jag inte så mycket över de symptom jag känner. Hur mycket av det som nu känns påfrestande som är en del av ångestskiten vet jag inte. Men när jag är krasslig har jag mindre motståndskraft rent fysiskt. Åtminstone känns det så.

Just nu är dessa symptom extra störande. Är på väg till ett möte där jag ska presentera mitt hemliga projekt inför en massa människor. En massa människor som måste tycka att det jag har att säga är intressant. Prestationsångest? Ja, det kan vara orsaken till mitt tillstånd just nu. Men det spelar egentligen ingen roll vad som ligger bakom obehagskänslorna. Att jag inte ger efter för dem är huvudsaken. Att jag faktiskt genomför det jag måste är en seger i sig.

Jag funderar över hur livet var förr. Innan panikångesten började försöka styra min tillvaro. Var livet enklare då? Svaret ät tveklöst ja. Men samtidigt vimsade jag på i ett tempo som gjorde att jag inte kände något alls. Det positiva med sjukdomen är att jag idag känner något. Även om känslorna just nu suger så är de bättre än inga alls.

Det var ett tag sedan jag skrev om panikångest vilket har sin naturliga förklaring. Jag önskar att jag skulle kunna säga att jag blivit av med skiten men så är tyvärr inte fallet. Jag känner fortfarande av min sjukdom dagligen men jag har lärt mig att leva med den. Vissa dagar är tuffare än andra. Nu när jag varit inne i en stressig jobbperiod så har trycket över bröstet varit extra påfrestande. Men jag har bitit ihop. Stått ut. Jag vägrar att låta mig nedslås. Såg ett meddelande bland kommentarerna nyss från 22-åriga Josefine som berörde mig mycket…

Hej Rickard!
Jag har googlat och läst runt på internet mycket om panikångest då jag själv fick panikångest för 1½ år sedan och jag är 22 år. Jag hamnade på en länk till ”efter 10″ där du var med och pratade om din panikångest och nu har jag börjat följa din blogg efter det. Jag tycker det är så starkt av dig att prata om det i media, vilket ger lite inspiration och styrka till oss andra! Just nu är jag inne i en jobbig svacka igen efter en tid då jag trodde jag skulle bli bra igen men nu har jag blivit heltids sjukskriven en period. Det känns skönt men samtidigt jobbigt att ”tappa allt” som det känns. Jag står nu i valet och kvalet med att börja med medicin. Har du ätit en period eller äter du nu? Hjälper det dig och hur mycket? Jag är så rädd att det som känns som den sista utvägen innan jag isolerar mig totalt inte skulle fungera, vad gör jag då? Det känns ändå som att kbt inte hjälper på mig fullt ut. Min läkare säger att medicin verkligen kan hjälpa medan min kbt psykolog inte är direkt för den utvägen. Inte konstigt att man bli förvirrad, men samtidigt känner jag att jag behöver en knuff i rätt riktning för det är så jobbigt just nu. Jag vill inte göra allt som man borde vilja i min ålder! Jag borde vara ute på krogen igen, dansa och älska uppmärksamheten jag får och LEVA men just nu fungerar jag inte då jag knappt vill vara ensam… Vet inte om du har svar på alla mina frågor men jag kände bara att jag vill skriva till någon som verkligen vet hur det känns, mina nära och kära förstår ju inte fullt ut. Tack på förhand Mvh Josefine

Hej Josefine!
Tack för ditt meddelande och dina fina ord. Jag är otroligt glad att min öppenhet kan inspirera andra att orka kämpa. Du ska också veta att meddelanden som ditt hjälper mig i min vardag. Jag behöver precis som du veta att jag inte är ensam om att känna som jag känner. Så tack för att du vågar vara öppen! Jag känner igen mig så väl i det du berättar om din livssituation. Har själv varit heltidssjukskriven under perioder och jag håller med om att det medför blandade känslor. Det är skönt samtidigt som att det är frustrerande att man tappat kontrollen så pass mycket att man måste sjukskrivas. Jag har dock lärt mig att det viktigaste i kampen är att ha rätt inställning till livet. Man måste tänka positivt och inte bejaka de negativa känslorna i vardagen.

När det kommer till mediciner så ska du inte vara rädd för dem. Jag har aldrig sett min medicinering som ett nederlag utan bara som hjälp på vägen. Efter min kollaps sattes jag på mediciner direkt och började i terapi. För mig har en kombination av medicin och kbt fungerat mycket bra. Men man ska komma ihåg att medicinerna är ett projekt i sig. Det tar tid innan de verkar på rätt sätt och sedan kan dosen behöva justeras. Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet när jag förespråkar antidepressiva tabletter. Jag ser inte varför du inte skulle kunna ge dem ett försök. Be din psykolog förklara varför han eller hon inte tycker att det är rätt väg att gå.

Att sakna livsglädje är extremt påfrestande. Det är klart att du hellre skulle vilja må bra och kunna göra allt det där som du borde kunna göra. Men att tänka så är som att ge sjukdomen mer bränsle. Allt man måste och borde blir saker som leder till ökad ångest och attacker. Det är inte lätt att förändra sitt tankesätt men det är just detta som man lär sig genom kbt. Det tog mig ett par år i terapi innan jag började förstå hur mitt eget tänkande kunde förändra min tillvaro. Nu har jag snart avverkat tre år hos min psykolog och jag skulle nog vilja säga att jag kommit en bit på vägen i alla fall. Den dagen då jag accepterade min sjukdom fullt ut och slutade ställa krav på mig själv började förändringen.

Så mig råd Josefine är att du inte pressar dig själv. Sluta tänka på vad du måste eller borde. Börja med att leva i nuet och ta det sedan därifrån. Se den tid du får nu när du är sjukskriven som något positivt. Du får chansen att komma i fas med dig själv. Det är en gåva.

Kramar i massor!
/Rickard

Jag är lyckligt lottad. Extremt lyckligt lottad. Jag har förmånen att ha ett gäng människor i mitt liv som jag ser upp till. Vänner som inspirerar mig. Både på ett yrkesmässigt och personligt plan. Under denna period lever jag och andas schlager från tidig morgon till sen kväll. Det är galet kul. Under några intensiva månader i början av varje år befinner jag mig i en bubbla som består av tonartshöjningar, glitter och glamour. I den bubblan stänger jag helst ute verkligheten. Det finns många orsaker till att jag isolerar från verkligheten. En av dem är att jag faktiskt inte vill veta att det finns en värld utanför. Om jag börjar reflektera över att mer än 3 miljoner människor följer det vi sysselsätter oss med i schlagerbubblan skulle jag gå omkring med konstant prestationsångest.

Har börjat dagen i lugn och ro här på hotellet i Linköping. Snart är det dags att åka tillbaka ut till arenan och skapa underhållning till Sveriges största tv-program. Idag kände jag att en dos av verkligheten var på sin plats innan jag klev tillbaka in i bubblan. Jag har en väninna som dagligen ställs inför tuffa utmaningar i livet. Hon är utan tvekan den starkaste människan jag mött i hela mitt liv. Det spelar ingen roll hur många motgångar hon ställs inför. Hon står alltid stadigt på jorden. Min väninna är en inspirationskälla. Jag beundrar hennes inställning till livet. Hennes förmåga att alltid hitta något positivt i tillvaron oavsett vad hon ställs inför.

Jag har tvingats lära mig att se på livet på ett annat sätt sedan jag fick panikångest. Tankekraften är ett mäktigt vapen. Med rätt inställning i vardagen kan man klara allt. När jag pratade med min väninna idag påmindes jag om hur viktigt det är att inte ge upp. Att bejaka det positiva och inte fastna i allt som är negativt. Just nu är min tillvaro fantastisk. Livet leker. Det innebär dock inte att jag mår toppen 24 timmar om dygnet. Verkligen inte. Varje dag ställs jag inför påfrestande utmaningar som bottnar i den där jävla panikångesten. Genom terapin har jag dock lärt mig att med hjälp av tankens kraft ta kontroll över dessa situationer. Jag älskar mitt liv även när det suger. Det finns så mycket fantastiskt att leva för att jag vägrar kapitulera. Man kommer långt med att bejaka det positiva i vardagen. Jag vet att det låter klyschigt men det skiter jag i. Det stämmer.

Om mindre än ett dygn sitter jag på ett plan på väg till Thailand. Ensam. Jag ska spendera tre veckor på ett fantastiskt hotell i sällskap av mig själv. Hur känner jag egentligen inför detta? Jag har inte hunnit fundera över faktumet att jag ska tillbringa så lång tid på en och samma plats utan sällskap. För ett år sedan hade jag aldrig tagit beslutet att resa bort ensam. Nu känns det bara skönt. Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag trivs med mig själv till hundra procent. Det ska bli otroligt intressant att få den här tiden för mig själv.

Som den arbetsnarkoman jag är så kommer jag dock inte alls att ligga på latsidan under vistelsen i Thailand. Tvärtom. På dagarna ska jag i och för sig njuta av platsen jag befinner mig på men framförallt så ska jag reflektera över mitt liv. På eftermiddagarna och kvällarna ska jag jobba. Orsaken till min resa är faktiskt att jag behöver tid för att slutföra ett drömprojekt som blir verklighet under nästa år. Det känns spännande. Otroligt spännande.

Det är första gången som jag firar jul utan familjen. Min bror befinner sig som tur är på Koh Pangan som bara ligger en dryg halvtimme bort med båt från platsen jag kommer att befinna mig på. Planen är att vi ska ses på julafton. Jag håller tummarna för att det blir av. Annars får jag helt enkelt sitta själv med en tomteluva på huvudet i paradiset. Tråkigare upplägg än så finns det faktiskt.

Såg en kommentar här från Marie som undrade hur jag känner inför den långa resan med tanke på att jag inte ens åker kommunalt hemma i stan. Svaret är att jag inte tänker på det. Jag är högst medveten om att resandet kommer att bli grymt påfrestande. Jag är fortfarande extremt obekväm i stora folkmassor. Men jag ser det här som en viktig utmaning. Vill man leva ett fungerande liv med panikångest måste man ta tjuren vid hornen. Jag känner att jag i dagsläget har tillräckligt mycket koll på hur sjukdomen fungerar för att våga mig iväg. En av orsakerna till att jag inte utsätter mig själv för vissa situationer i min vardag är att jag inte tycker att det är värt påfrestningen. Jag lever hellre ett aktivt liv med vissa begränsningar än att utsätta mig för saker som ger kraftiga bakslag i onödan. Förstår ni vad jag menar?

Läser en debattartikel skriven av en läkare och författare vid namn Rickard Fuchs. Han frågar sig varför kändisar har en längtan efter att berätta offentligt om att de går i terapi. Han undrar om det har blivit status. Alla gubbens resonemang stör mig. Jag blir irriterad över att någon som är läkare och författare väljer att trivialisera en sån här viktig fråga. Mycket av det gubben skriver är så dumt att jag börjar undra om det faktiskt är ett skämt.

”Även kändisar går i terapi. De inte bara går i terapi, de talar om det offentligt. Varför gör de det? Det är givetvis inget att skämmas för, men varför har så många kändisar en längtan efter att tala om det för media? Är det status att gå i terapi? Jag har Porsche, Gucci-skor, Hermès-bälte och jag går i terapi. ”Jag får ångest av att må bra” är en replik som visar att man minsann inte är någon vanlig Svensson i Dressmann-kläder.”

Nej, att man går i terapi är inget att skämmas över. Så långt är vi överens. Men att ens antyda att det skulle vara status är bara idiotiskt. Rickard Fuchs frågar sig om behovet av att berätta om sin terapi inte är ett tecken på att man faktiskt behöver terapi. Eeeh… va? Jag förstår inte vad gubben menar. Går man i terapi så gör man det för att man känner att man behöver gå i terapi oavsett om man berättar om det eller inte.

”Men kändisarna nöjer sig inte med att tala om att de går i terapi, de vill också tala om vad de pratar med terapeuten om. Vi får via media ta del av kända människors mest privata problem. Ingenting är hemligt. Det finns inga gränser för kändisarnas hänsynslösa öppenhet. Vi får reda på mer än vi önskar. Sjukdomar, sexuella problem, familjehemligheter – allt ska ut i offentlighetens ljus.”

Fuchs fortsätter med en utläggning om hemorrojder, strutsfobi, folk som bara bara kan ha sex med huvudet i en grön papperskorg och andra dumheter. Antar att detta ska vara någon slags underhållande exempel på de dumma problem kändisar berättar om offentligt. Enligt honom anpassar kändisar sina uttalanden till den tidning de talar med. Gubben tror för övrigt att skvallertidningen Hänt i veckan fortfarande existerar vilket i sig säger en del om i vilken tidsålder han lever kvar.

”Man kan kanske hävda att när kändisarna berättar om sin terapi blir de mer kända, och när de blir mer kända så blir de gladare. På så sätt har de blivit gladare av terapin och det är ju bra. Kändisar vill tala och det finns säkert en publik som gärna lyssnar.”

Rickard Fuchs resonemang är så dumma att de tydligt talar för sig själva. Hur Aftonbladet kunde välja att publicera dessa dumheter är för mig en gåta. Men visst har det blivit inne att skriva om detta ämne i media. På den punkten har gubben rätt. Jag tycker att det är ett hälsotecken att debatten tagit plats i offentlighetens ljus. Det är bra att media sätter fokus på psykiska problem, terapi och annat som alldeles för länge varit tabu att prata om.

Ett viktigt steg i min kamp mot panikångesten har varit acceptansen av min situation. Jag gjorde tidigt valet att vara öppen med min sjukdom. Detta har hjälpt mig enormt mycket på vägen. Stödet jag har fått från omvärlden har varit viktigt. Genom min blogg har jag ständigt blivit påmind om att jag inte är ensam om att vara i denna situation. Något som kan kännas betryggande när man tror att man håller på att bli galen. Genom kommentarerna jag fått från er besökare vet jag dessutom att min öppenhet inspirerat andra.

Oavsett om man är känd eller inte så finns det inget negativt med att människor delar med sig av sina svårigheter till omvärlden. Oavsett om det ligger i tiden eller inte att skriva om dessa frågor så kan ingen vettig människa ifrågasätta det mediala fokuset. Det här är ett utbrett folkhälsoproblem. Ju mer det skrivs desto bättre. Undantaget idiotiska debattartiklar förstås.

Om det inte fanns taxibilar skulle jag nog inte palla med att jobba som jag gör. Min kropp slår bakut bara vid tanken på att lämna mina trygga kvarter. Det går att räkna antalet gånger jag åkt kommunalt på en hand sedan jag kollapsade för snart tre år sedan. Jag har valt att lägga min begränsade energi på att jobba och försöka leva ett så aktivt liv som möjligt i vardagen. Att trängas med folk på en begränsad yta är inte värt kraftansträngningen. Då väljer jag hellre att kunna jobba mer även om taxiåkandet inte är ekonomiskt för fem öre. Top Cab har stans trevligaste personal. I Love Top Cab.