Det här är mitt mest ambitiösa blogginlägg någonsin. Igår spenderade jag kvällen med surfa runt och läsa tidningsartiklar och blogginlägg på svenska och utländska sajter. Det var dags att bättra på min allmänbildning lite. Vad var det då som fångade mitt intresse? Det var en person. En människa. Om man nu kan kalla henne det. Michele Bachmann. Trots en ganska grundlig research frågar jag mig fortfarande om hon verkligen finns på riktigt. Hela denna kvinnas existens framstår som ett enda stort skämt. Men tyvärr finns Michele Bachmann. I allra högsta grad.

Handen på hjärtat nu kära nätvänner, har ni koll på Michele Bachmann? Jag måste erkänna att mina kunskaper om henne var minst sagt begränsade fram tills igår. Michele Bachmann är en tokkonservativ amerikansk politiker som väckt stor uppmärksamhet under den senaste tiden. Hon är nämligen en av de hetaste kandidaterna till att företräda republikanerna i nästa års presidentval. Bachmann vill utmana Obama. Bara faktumet att det finns en möjlighet för henne att bli president är en mardröm. Michele Bachmann får nästan Sarah Palin att framstå som vettig. Med Bachmann vid makten skulle USA gå under.

Kvinnan med presidentdrömmarna måste vid det här laget ha slagit något slags inofficiellt världsrekord i att leverera mindre begåvade uttalanden. Hittade en utförlig sammanställning av Bachmann-citat på sajten The Bachmann Record. Här kommer några exempel på Michele Bachmanns ståndpunkt i en av de frågor hon brinner mest för. Vilken? Hur man på bästa sätt kan förtrycka bögar, flator, bisexuella och transpersoner såklart.

Bachmann förklarar vad som händer om homosexuella får gifta sig i radioprogrammet “Prophetic Views Behind The News” i mars 2004:
“It isn’t that some gay will get some rights. It’s that everyone else in our state will lose rights. For instance, parents will lose the right to protect and direct the upbringing of their children… They will be required to learn that homosexuality is normal, equal and perhaps you should try it. And that will occur immediately, that all schools will begin teaching homosexuality.”

Fler klyftiga citat ur samma radioprogram:
“Our children will be forced to learn that homosexuality is normal and natural and that perhaps they should try it, and that’ll be very soon in our public schools all across the state, beginning in kindergarten.”

“If you’re involved in the gay and lesbian lifestyle, it’s bondage. It is personal bondage, personal despair and personal enslavement.”

Bachmann om gayvärlden i “Prophetic Views Behind The News” ett par veckor senare:
“This is a very serious matter, because it is our children who are the prize for this community, they are specifically targeting our children.”

Michele Bachmann talar på en nationell konferens om utbildning i november 2004:
“You have a teacher talking about his gayness. The elementary school student goes home then and says “Mom! What’s gayness? We had a teacher talking about this today.” The mother says “Well, that’s when a man likes other men, and they don’t like girls.” The boy’s eight. He’s thinking, “Hmm. I don’t like girls. I like boys. Maybe I’m gay.” And you think, “Oh, that’s, that’s way out there. The kid isn’t gonna think that.” Are you kidding? That happens all the time. You don’t think that this is intentional, the message that’s being given to these kids? That’s child abuse.”

I talet tog Bachmann även upp att en ledare på en workshop för lärare sagt att diskriminering är orsaken till att homosexuella ungdomar begår självmord:
“He fails to acknowledge other psychological factors that could contribute to homosexual youth committing suicide, like family problems or abuse or maybe the fact of what they’re doing.”

Mitt favoritcitat från detta tal:
“Take a picture of “The Lion King” for instance, and a teacher might say, “Do you know that the music for this movie was written by a gay man?” The message is: I’m better at what I do, because I’m gay.”

Vad fan ska man säga? Finns hon på riktigt? Ja, tyvärr. Homofobi är ingen ny företeelse. Det kommer alltid att finnas inskränkta människor. Man upphör tyvärr aldrig att förvånas. Men jag blir faktiskt inte ens upprörd av att läsa alla Michele Bachmanns dumheter. Just för att de är så dumma. Orden talar för sig själva. Vissa resonemang är så genomkorkade att jag faktiskt tycker synd om henne. Det som är skrämmande är Bachmanns popularitet. Tanken på att andra delar hennes åsikter är sorglig. Och läskig.

Michele Bachmann är en fullständig jubelidiot. Punkt. Men tro inte att jag konstaterar detta bara på grund av hennes homohat. Det gör jag verkligen inte. Kvinnan har kläckt ur sig så många puckade saker att det är obegripligt hur folk fortfarande kan stödja henne. Läste en artikel i gårdagens Aftonbladet om andra grodor som hoppat ur den Bachmannska munnen…

När Michele Bachmann meddelade sin presidentkandidatur i födelsestaden Waterloo kallade hon cowboylegenden John Wayne för stadens stolta son. Passande? Ja. Om John Wayne faktiskt varit född i Waterloo men så är inte fallet. Däremot kommer seriemördaren John Wayne Gacy därifrån. Lite mindre passande.

Under ett framträdande i South Carolina fortsatte förvirringen. Då valde Bachmann att skicka en födelsedagshälsning till ingen mindre än Elvis Presley. Problemet denna gång? Att det inte var Elvis födelsedag. Det var dagen efter hans dödsdag.

Bachmann har även konstaterat att det är ett ”intressant sammanträffande” att svininfluensan bara bryter ut när USA styrs av en demokrat. Intressant är verkligen rätt ord i sammanhanget. Det intressanta är att republikanen Gerald Ford var president när svininfluensan drabbade USA på 70-talet.

Förutom kriget mot den amerikanska hbt-befolkningen är Michele Bachmann föga förvånande även abortmotståndare. Hon gillar inte heller evolutionsläran. I en radiointervju 2003 menade Bachmann att evolutionen bara är en teori som varken bevisats stämma eller inte.

Tittar på Newsweek-omslaget. En bild kan verkligen säga mer än tusen ord. Michele Bachmann ser sjukt läskig ut. Den där tokiga blicken ger mig rysningar. Får en känsla av att hennes huvud skulle kunna börja snurra när som helst. Bachmann är besatt. Men inte ens en exorcist kan rädda henne. Det finns inget hopp. Hennes själ är utplånad. Hon är inte en människa längre. Michele Bachmann är en demon.

Så kan denna demon bli den första kvinnliga presidenten i USA? Svar ja. Flyttar hon in i Vita huset nästa år vet jag inte om man ska skratta eller gråta. Jag ska inte måla fan på väggen men det går inte att avfärda henne heller. Läget är minst sagt tufft för Obama nu och situationen lär inte bli bättre. Han har givetvis inte orsakat den ekonomiska krisen i USA på egen hand men den rådande situationen stärker definitivt inte hans chanser att få förnyat förtroende.

USA skulle alltså kunna styras av en jubelidiot i framtiden. Det vore i och för sig inte första gången när jag tänker efter. Jag säger bara George Bush. Men frågan är om vilken jubelidiot som helst kan bli president? Måste man inte åtminstone kunna lura väljarkåren att man har någon form av kompetens? Michele Bachmann verkar inte tro det. Hon bara pladdrar på. Hennes senaste fadäs toppar allt. I förrgår satt kvinnan som har siktet inställt på skrivbordet i Ovala rummet i en talkshow och berättade att hennes landsmän fruktar Sovjetunionens framväxt. Ha ha ha… Det säger allt om Michele Bachmann. Sovjetunionen? Seriously?

”Det folk känner av idag är en rädsla för att USA hamnat i ett fall utför som inte går att stoppa. De ser Kinas framväxt, de ser Indiens framväxt, och framväxten i Sovjetunionen, och vår krympande militärs förmåga att gå framåt.”

Jag kan inte sluta skratta åt detta citat. Om man inte tittat på en världskarta på två decennier kanske man ska satsa på något annat än just presidentvalet. Jag undrar om Michele Bachmann är hjärndöd eller bara lite lagom lobotomerad? Det skulle ju förklara en del. Att kvinnan har noll koll råder det i alla fall ingen tvekan om. Hon är ett skämt. Ett dåligt skämt. Som politiker. Och som medmänniska. Hur kan folk undgå att se något som är så uppenbart?

Michele Bachmanns officiella Facebooksida gillas just nu av 461 944 personer. Jag undrar vilka dessa människor är? I vilken verklighet lever de? Man kan tyvärr inte se vilka som valt att klicka på gilla-knappen till förmån för Bachmann om man inte själv gör det själv. Det är såklart inte ett alternativ så jag får nöja mig med att spekulera. Kanske är det landsmännen hon pratade om i intervjun? Är det dessa 461 944 stackars vilsna själar som delar Sovjet-skräcken? Eller är det drygt en halv miljon homofober som samlats i Michele Bachmanns cyberfamn? Det skulle inte förvåna mig om någon av dessa teorier stämmer. Jubelidioter dras till varandra. Jubelidioter håller ihop.

Vilka är det som kommenterar artiklar på kvällstidningarnas sajter? Jag är extremt nyfiken. Vilka människor gömmer sig bakom de anonyma signaturerna? Läser om den manifestation som arrangerades på Sergels Torg igår med anledning av terrordåden i Norge. En del kommentarer gör mig mörkrädd. Näthat är ingen ny företeelse men det får väl ändå finnas gränser?

Jag stör mig på folk som spyr galla för sakens skull. Oavsett sammanhang. Alla har rätt till sin åsikt men alldeles för ofta handlar det bara om att ösa ur sig elakheter. Som när tidningarna rapporterar om kändisbröllop till exempel. Då rasar det in kommentarer om hur fula brudparet är. Folk stör sig på att deras lyckliga dag bevakas. En bevakning som brudparet i många fall inte bett om själva. Vilka är människorna som orkar bry sig? Vilka är det som på allvar sätter sig och lägger tid på att förolämpa andra på detta sätt? Vad driver dessa anonyma typer? Äsch, låt oss skita i kändisar som utsätts för näthat. Världen kommer inte att gå under för att några puckon skriver att någon såg motbjudande ut i sin brudklänning.

Att läsa kommentarerna om gårdagens manifestation är skrämmande på riktigt. Ingen vettig människa kan försvara terrordåden. Men trots det allvarliga läget kan folk inte hålla sina fingrar i styr. Även nu sitter ett gäng puckon vid sina tangentbord och knappar in dumheter.

Bakom manifestationen på Sergels Torg stod SSU. Detta är givetvis helt logiskt. Bland kommentarerna haglar dock anklagelser om att det inträffade använts för att plocka politiska poäng. Såna påståenden är osmakliga. Nej, omskakliga är fel ord i sammanhanget. Det räcker inte. Att komma med såna anklagelser är så jävla vidrigt att jag saknar ord.

Under de senaste dagarna har det riktats kritik mot Reinfeld för att han inte varit tillräckligt synlig i denna svåra stund. Huruvida statsministerns insats varit passande eller inte är egentligen en annan diskussion. Personligen tycker jag att han hade kunnat vara mer närvarande. Men sedan kan man ju fråga sig om det hade hjälpt? Jag hittade den här kommentaren från signaturen ”Fjellreven”:

”Vem hade tagit dit Beatrice Ask? Okänslig så det går genom märg och ben, det går inte att låtsas verka delaktig, det lyser igenom så tydligt, men det är klart hon vill få lite credit och pluspoäng och försöka vinna sympati och då kan man ju ställa upp på allt…”

Ställa upp på allt? Allvaligt? Ja, Beatrice Ask närvarade vid manifestationen. Men hade hon verkligen en egen agenda i bakfickan när hon valde att gå till Sergels Torg? Gick hon dit för att få credit, pluspoäng och sympati? Ja. Om man ska tro ”Fjellreven”. Vem är denna människa? Enligt signaturen på aftonbladet.se är han eller hon 37 år. En anonym människa i medelåldern som uppenbarligen är för cynisk för sitt eget bästa. Det är sorgligt. Hur taskig världsbild har man inte om man förutsätter att folk bara gör saker för egen vinnings skull?

Det här handlar inte om att försvara justitieministern. Visserligen röstade jag blått men det är ointressant just nu. Det som drabbat Norge är inte en fråga om politik. Inte bara. Inte längre. Massmördaren hade ett politiskt motiv när han valde ungdomarna på Utøya som mål. Men terrordådet i sig har drabbat hela samhället. Att reducera Beatrice Asks närvaro vid manifestationen till en jakt på politiska poäng är respektlöst. Både mot henne och det som inträffat.

Det var inte 67 sossar som avrättades när den idylliska ön förvandlades till helvetet på jorden. Det var 67 människor. 67 unga människor. Unga människor som var politiskt aktiva. De föll offer för galningen på grund av deras engagemang. Ur ett politiskt perspektiv är detta en attack mot hela det demokratiska samhället. De förstår alla sunt tänkande individer. Oavsett partitillhörighet. Sorgen vi känner handlar dock inte om avrättade politiker. Sorgen handlar om oskyldiga människor som föll offer för en galning.

Jag önskar att folk kunde ha vett att tänka efter innan de sprider dumheter på nätet. Många gånger tror jag att kommenterandet går av bara farten och tyvärr finns det inte längre några gränser för hur man uttrycker sig online. Folkvettet har försvunnit. Respekten har försvunnit. Jag vill inte tro att alla dessa människor faktiskt är så puckade som de framstår.

Avslutar med en ytterligare en kommentar från artikeln. Den här är skriven av signaturen ”Eldsund”:

”Nu får vi hoppas att Stockholmstad har den goda smaken att ställa in pridefestivalen i år med tanke på händelserna i Norge. Passar sig inte efter ett sånt här attentat att stå på lastbilsflak och vicka med stjärten bar och slå varandra i huvet med meter långa dildos.”

Ja, självklart ska Pride-festivalen ställas in. För den goda smakens skull. Resonemanget känns så relevant. Så konstruktivt. Pride handlar ju ändå bara om stjärtvickande och dildodueller. Låt oss ställa in denna manifestation för människors lika rättigheter. Så agerar ett demokratiskt samhälle.

Sista dagen av Almedalsveckan. Nu är politikerkollot över. Nu måste våra folkvalda nyktra till efter en veckas rosérus. Jag har med varierande intresse följt rapporteringen från Visby. Främst på kvällstidningarnas specialsajter men också genom Resumé, Dagens Media och SVTs Debatt. Jag har slötittat på partiledarnas tal. Deras pladder gav mig inte ett dugg. Jag går inte igång på någon politiker som står bakom en pulpet och pratar om visioner. Jag vill höra konkreta utläggningar. Förklara för mig varför jag ska stödja just ditt parti. Förklara för mig hur ditt parti ska realisera den idealbild ni målar upp av samhället i framtiden. På den punkten lyckades ingen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är för mycket politiskt snack och för lite verklig verkstad.

Ett av de intressantaste initiativen under politikerveckan tycker jag att Aftonbladet har stått för. Dagligen har man bjudit på debatt under ledning av Alex Schulman. Intressanta gäster har diskuterat intressanta frågeställningar live på webben. Framförallt ska Aftonbladet ha kredd för att man bjudit in till debatter där ämnena till stor del handlat om kritik mot den egna tidningen. Jag tycker att Alex Schulman gjorde en strålande insats. Debatterna belyste ämnena ur olika perspektiv. Funderade först över om detta var ett sätt för Aftonbladet att försvara sig mot kritiken. Var debatterna ett svepskäl för att få möjlighet att ursäkta omdebatterade publiceringar? Jag tycker inte det. Media som rannsakar sig själva offentligt är något positivt. Aftonbladet-bossarna ursäktade sig inte. De förklarade sin ståndpunkt. Även om jag inte håller med om deras resonemang så gillar jag upplägget.

Politiker som rabblar ideologier utan att ifrågasättas får mig att somna. Debatter gör mig däremot engagerad. När två sidor stångas mot varandra blir jag intresserad. Jag blir nyfiken. Jag vill veta mer. Människor som brinner för något fascinerar. Jag vill förstå deras drivkrafter. Då är webb-tv ett klockrent format. Det går snabbt att producera och är dagsaktuellt. Vill jag sedan veta mera så finns fördjupande information bara några klick bort.

Nu har jag sett Schulman med gäster diskutera kvällstidningarnas löpsedlar. Både Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson medverkade i panelen. Det var extremt intressant att höra bossarnas resonemang. Schulman undrade bland annat om de är medvetna om att en del formuleringar som dyker upp på löpsedlarna rentav gör dem till åtlöje bland läsarna. Mattson svarade ärligt. ”Man ska inte underskatta att folk skakar på huvudet och förfasas ibland”. Han har såklart rätt. Löpsedlar är till för att väcka uppmärksamhet. Mer eller mindre fåniga ordval som blir snackisar på nätet är inte något negativt ur det perspektivet.

Under åren jag arbetat med Melodifestivalen har jag skrattat och suckat åt ett oräkneligt antal löpsedelsord. I schlagerbubblan är det mesta potentiella kupper, attacker och chocker. Nakenchocker. Bröstchocker. Expressen-bossen erkänner stolt i debatten att det var han som kom på det klassiska löpsedelsordet ”bröstchock” när Charlotte Perrellis bröst växte i direktsändning. Själv har jag faktiskt också ett löpsedelsord på meritlistan. 2006 gjorde Linda Bengtzing en ”strippkupp” i shownumret  som jag skapade till hennes ”Jag ljuger så bra”.

Tidigare i år dök en ny typ av schlagerchock upp på Aftonbladets löp. Fuskchock! ”Okej, det är inte bra” konstaterar Jan Helin. Han
anser själv att kvällstidningarna urvattnar förstärkningsord. Helin är medveten om att det är ett problem. När Alexander Rybak spydde i kulisserna under Let’s Dance kallades det ”kräkkollaps” på löpet. Var det en lögn? Nja. En överdrift? Ja, absolut. Den lille norrmannen spydde. Men en kollaps är något annat. Något mycket allvarligare. Jag tror i och för sig att de allra flesta har lärt sig att ta rubrikerna om kräkkollapser och annat med en nypa salt. Men det är också det som är läskigt.

Respekt till kvällstidningsbossarna som faktiskt stod där i tältet i Visby och erkände att de urvattnar förstärkningsorden. Diskussionen är viktig. Det är dock bara chefredaktörerna själva som kan ta tag i detta problem. Visst väcker dessa förstärkningsord uppmärksamhet. Men vad händer den dag då något allvarligt verkligen inträffar? Då finns det inga ord kvar att använda som kan få förbipasserande att kasta sig in i butiken och rycka åt sig en tidning.

Det stora samtalsämnet under förra årets politikervecka i Almedalen var utan tvekan Sven-Otto Littorin. Aftonbladets skandalskriverier om den dåvarande ministern var minst sagt diskutabla. Jag skrev en hel del om Littorin-affären när det begav sig. Inläggen hittar du här, här, här, här och här. Nu ångrar Aftonbladet sitt agerande i samband med publiceringen.

– Det blev en kompromiss där vi skrev att han avgått på grund av våra frågor om ett brott, men vi skrev inte vilket brott det rörde sig om. Det var en dålig publicering. Självklart borde vi ha publicerat vad vi hade omedelbart. Men vi hade fastnat i att vi inte kan publicera sådana uppgifter utan att han får bemöta dem och det tyckte vi verkligen inte att han gjort. Men detta snurrar till vår publicering, sa Aftonbladet-bossen Jan Helin till den egna tidningen i lördags.

Lena Mellin som var tf ansvarig utgivare vid tillfället säger i samma artikel:

– Vi målade in oss i ett hörn. Vi hade sagt A men inte B, men förr eller senare var vi tvungna att berätta vad vi hade.

En dålig publicering? Bra där. Självinsikt är alltid en bra egenskap. Men om Aftonbladet insett att de målade in sig i ett hörn för ett år sedan undrar jag vad de pysslar med nu. Har läst de senaste dagarnas artiklar om Littorin-affären och fattar ingenting. Vad är det egentligen som är nytt? Tydligen har Aftonbladet kommit på att Sven-Otto Littorin sexchattat och därmed utgjort en säkerhetsrisk. Jaha? Men exministerns nätsnuskande är ingen nyhet. Vi kunde läsa om det om redan förra sommaren. Expressen publicerade en artikel som innehöll detta ”avslöjande” den 11 juli 2010. Men rätt ska vara rätt. I artikeln står det att sexchattandet som Littorin påstås ha erkänt har skett på hans privata dator. Är detta det stora scoopet? Det känns mest som ett misslyckat försök att återupprätta någon slags trovärdighet kring den dåliga publiceringen.

Jag försvarar inte exministerns sexchattande. Visst kan ett sådant beteende vara en säkerhetsrisk. Med betoning på kan. Det är just det som är problemet med Aftonbladets nya skandal. Hela upplägget är långsökt. Alldeles för långsökt. ”Littorin lurad av utpressare – på sexchatt”. Ja, allt är upp till betraktaren. Avslöjandet handlar om att Littorin hade kunnat bli lurad av utpressare. Om utpressaren hade vetat vem han chattade med. Om Littorin hade försatt sig i en verklig situation som kunnat användas mot honom. Men han gjorde inte det. Och utpressaren hade ingen aning om att mannen han försökte lura var en minister.

Hela utpressningsvinklingen är förresten märklig. Ett år efter att Aftonbladets rapporter om Littorins sexköp har tidningen kommit fram till att hans sexchattande ”utgjorde en av de största säkerhetsriskerna för regeringen i modern tid”. Hmmm… okej. Men kunde inte folk ha utpressat Littorin för att han köpt sex? Något som Aftonbladet faktiskt ansåg sig ha tillräckligt med bevis för.

Jag tycker uppriktigt synd om Sven-Otto Littorin. Låt människan vara ifred nu. Den agenda Aftonbladet har nu handlar inte om att allmänheten har rätt att veta vad makthavarna sysslar med. Littorin har avgått. Och om regeringens agerande kring sexchattandet är så åt helvete hade det kunnat ifrågasättas tidigare. För ett år sedan till exempel. Då det fanns någon form av substans och inte bara ett hypotetiskt scenario.

Politikerveckan pågår för fullt i Visby. Almedalen har invaderats av mer eller mindre vettiga människor som vill påverka Sveriges utveckling. På onsdag förmiddag arrangeras ett seminarium under titeln ”Borde Carl Bildt sluta twittra?”. Såg Gomorron Sverige på SVT i morse. Där konstaterade någon expert (?) att det är ett demokratiskt problem att så få politiker twittrar. Jag blir bara trött av diskussioner som denna. Allvarligt? Om Carl Bildt vill twittra måste han väl få göra det? Om vi har en utrikesminister som prioriterar kommunikation genom sociala medier är det något positivt. Borde han sluta? Nej. Fler borde följa Bildts exempel. Kredd till Calle B som fattat att även politiker måste välja nya vägar för att nå ut till en stor del av befolkningen.

Läser lite onsdagens arrangemang på nätet. ”Allt fler politiker, kommuner och myndigheter använder sig av Twitter och Facebook. Hjälper eller stjälper det demokratin? Innebär det att makten förskjuts från medierna till politikerna och vad blir konsekvenserna?”

Visst, twittrande kan ge makt. Twitter kan fungera som en propagandamaskin. På gott och ont. Det finns alldeles för många idioter som spyr ut skit i cyberrymden. Seriösa människor är som bekant inte i majoritet när det kommer till att uttrycka sig online. Den makt Carl Bildts twittrande ger honom är välförtjänt. Vill vi inte ha moderna människor vid makten? Vill vi inte ha människor som kan förmedla åsikter i olika forum? Man kan väl inte hävda att någon borde låta bli att uttrycka sig bara för att konkurrenter och kollegor inte behärskar uttrycksformen? Det om något vore odemokratiskt.

Men det är klart att det finns konsekvenser. Det gör det alltid. Förskjuts makten från medierna till politikerna? Absolut. Till viss del. Och det ser jag verkligen inte som något negativt. Medieklimatet har förändrats. Det finns många fördelar med att inte media får styra vilka budskap som ska nå väljarna.

Börjar dagen med politik. Två unga moderater har skrivit en debattartikel om att det är dags att döda myten om den kalla högern. Jag röstade på Reinfeldt och gänget i det senaste valet och blev intresserad. Tyvärr visade det sig att Erik Bengtzboe och Joakim Tholén slagit knut på sig själva när de formulerat den uppmaning som jag vill hålla med om. Deras inlägg i debatten är parodiskt. Det sista som behövs inom politiken är mer snack. Vill man förändra bilden av något räcker det inte med fina formuleringar. För att inge förtroende krävs det lite action. Lite verkstad. Inte bara ännu mer snack som kan avfärdas som tomma ord.

Först och främst är jag fascinerad av att moderatpojkarna lyckas använda ordet hjärta hela 13 gånger i en debattartikel bestående av 576 ord. Japp, jag kände mig tvungen att räkna. Inlägg som detta stör mig. Argumenten är så klyschiga att jag skäms. Om man ens kan kalla något i texten för argument.

Som medlemmar i Moderata ungdomsförbundet tar Erik och Joakim sig an uppgiften att övertyga folket om att det borgerliga alternativet kan presentera en lika human politik som vänsterblocket ”med glädje”. De vet att ”vägen dit kommer vara lång eftersom det kommer finnas många som inte kommer låta sig övertygas med lätthet”. De unga moderaterna känner ingen skam över att inte representera ”den Socialdemokratiska välfärdstatens kvävande skattetryck och gränslösa bidragsspiraler”. Bla bla bla… Typ.

Politik är alltid en tokhet potatis. Jag håller ju med pojkarna om de få riktiga poänger jag lyckades hitta i texten. Men som helhet är deras debattinlägg inget annat än ordbajseri. Det är sånt här politiker inte ska leverera. Sluta svamla och kom med konkreta exempel. Mycket av den kritik som riktats mot regeringen är befogad. Det är den bistra sanningen. Folk kommer i kläm och det är åt helvete. Samtidigt tror jag dock inte att vänsterblocket kan presentera en felfri lösning för framtiden. Den rödgröna röran var inte trovärdig. De levererade verkligen på tok för mycket snack och alldeles för lite verkstad under valrörelsen. Något som blev pinsamt tydligt efter förlusten då de till och med sågade sig själva.

Jag fattar inte vilka denna debattartikel riktar sig till. De unga moderaterna kan väl omöjligt vara så naiva att de tror att väljarna kommer att låta sig övertygas av fler välformulerade (?) ord som saknar substans? Eller riktar sig detta budskap till de egna leden? Typ som Juholts linjetal? Är poängen att peppa alliansvännerna? I så fall är Aftonbladet Debatt helt fel forum. Jag är inte den enda människan i Sverige som lider av en hälsosam dos politikerförakt. Just för att det snackas för mycket.

Mona Sahlin är tillbaka. Den där Mona som jag bara älskar och beundrar. Den Mona som var försvunnen när hon tog på sig rollen som partiledare. Jag står fortfarande fast vid att Mona Sahlin tappade bort sig själv då. Det lugn hon alltid utstrålat var som bortblåst. Hennes självförtroende likaså. Och hennes underbara kaxighet var utbytt mot något som mest kändes gnälligt. Men pallar inte att spekulera om orsakerna bakom Monas misslyckade partiledarkarriär. Det var då.

Nu kollar jag senaste avsnittet av Schulman Show där Mona är gäst. Hon är kanon! Hon är tillbaka. Mona är mysig och härlig. Vettig. Normal. Mänsklig. Jag blir lycklig. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om denna Mona varit den som ledde sossarna. Denna Mona är ju oemotståndlig. För övrigt gillar jag verkligen Schulman Show. Han lyckas alltid få till grymma samtal med sina gäster. Alex Schulman har en egen stil som verkligen funkar.

Egentligen borde jag sova men fastnade med kvällstidningarna när jag krupit ner under täcket. Expressen rapporterar stort om Thomas Bodströms nya bok. Enligt tidningens förstasida berättar han allt. Ordet allt är till och med understruket. Klart man blir nyfiken.

I själva atikeln har man plockat en massa citat från boken där den hunkige ex-politikern kritiserar sina före detta kollegor. Så långt är det inga konstigheter. Men när man tittar längst ner på sidan har Expressen valt ut sex exempel ur boken för att verkligen tydliggöra att Bodström berättar allt. Exempel nummer ett är en klassiker:

”Under en resa till Alperna när Bodström var nio år kastade han ut en sten från en linbana högt över marken. Stenen seglade ner i dalen och träffade en ko – som dog.”

Tack Expressen för den informationen. Jag undrar hur ni tänkte när ni värderade bokens innehåll.

Är det en kyckling som styr Sverige från Rosenbad? Ja. Det tycker i alla fall alla sossar. Framförallt nu när statsministern nobbat en debatt med Juholt. Jag röstade på Moderaterna i valet. Jag röstade på Fredrik Reinfeldt. För att han inte är en fegis. För att jag tycker att han är en bra ledare. Jag konstaterade att statsministern fått en värdig motståndare i ett blogginlägg samma dag som Juholt valdes till partiledare. Jag var extremt imponerad av hans insats på S-kongressen. Juholt är en lysande talare. Det ska bli otroligt intressant att se dem möta varandra. Men tyvärr verkar det dröja.

Ligger på soffan och surfar runt på en massa olika sossebloggar. Det är intressant att läsa folks åsikter och resonemang. Många menar att Reinfeldt inte vågar ta debatten för att hans pr-stab inte vet hur de ska hantera Juholt. Statsministern utmålas som en man utan förmåga att öppna munnen utan ett manus framför sig. Så är inte fallet. Även Reinfeldt är en mycket skicklig talare. Oavsett om man håller med om hans åsikter eller inte är det bara larvigt att ifrågasätta det. Som om inte Juholt skulle ha en pr-stab? Nej, han är såklart en ensam man som bara är beväpnad med sina övertygelser. Vilka dumheter. Visst kan mustaschgubben vara Socialdemokraternas räddare i nöden. Men kom igen, han är inte frälsaren. Jag får lite sektvibbar av såna resonemang.

Läser ett intressant inlägg på bloggen Högbergs tankar. Han skriver: ”Vi ser en allt mer amerikaniserad utveckling av politiken som gör att känslor och spontanitet trycks undan för avancerande taktiker från PR-byråers spinndoktorer.” Jag håller med honom. Men detta är ju inte ett fenomen som är unikt för politiken. Högberg använder sig av Juholts begrepp ”social demokrati” som utgångspunkt för sitt resonemang. För er som missat det så är det denna särskrivning av partinamnet som är Juholts avstamp som ledare. Jag håller dock inte med om att hans begrepp är speciellt känslofyllt och spontant. Hela grejen med att presentera ett sådant uttryck är ju en fråga om att förpacka sin politik. Begreppet är ett smart sätt att marknadsföra vad socialdemokratin faktiskt handlar om. Men let’s face it, det handlar om att förmedla ett budskap. Det handlar om pr. Även om man är sosse.

Det kan mycket väl vara så att Reinfeldt är rädd för att möta Juholt. Det är antagligen så det ligger till. Men framförallt så tror jag inte att sjukvården är ett ämne som statsministern ser fram emot att debattera överhuvudtaget. Den matchen känns avgjord redan innan den ens börjat. Att människor kommit i kläm inom vården är odiskutabelt. Att människor kommit i kläm inom vården är åt helvete. Men det krävs att den nye S-ledaren har mer att presentera än bara snack om hur samhället borde se ut för att jag ska bli övertygad. När Juholt börjar presentera konkreta förslag på hur hans samhället ska kunna bli verklighet kommer jag att lyssna.

Är statsminister Reinfeldt en kyckling? Varför väljer han inte att debattera med Juholt? Statsministerns pressekreterare Roberta Ahlenius förklarar i Aftonbladet: ”Socialdemokraterna måste presentera sin sakpolitik först. Först då kan vi ta debatten.”

Både Juholt och hans föregångare har erkänt att det var bristen på en trovärdig samhällsanalys som gjorde att valet blev ett tokfiasko. Har man mer att erbjuda svenska folket nu? När Reinfeldt väljer att fega får vi inget klockrent svar på den frågan. Jag tror att det är en stor miss att nobba debatten. Det är bara dumt. Beslutet spelar motståndarna i händerna. Jag fattar inte hur man har resonerat. Juholt må vara skicklig men han är fortfarande ny på sin post. Dessutom har han inte hunnit utforma tydliga ståndpunkter tillsammans med sina kollegor i alla sakfrågor. Det lär ju inte bli lättare att knäcka mustaschgubben när han blivit ännu varmare i kläderna. Och fattade inte Reinfeldt och gänget att han skulle framstå som en fegis?

Jag tycker att politikens problem överlag är att det alldeles för mycket snack. Detta gäller alla politiker. Det snackas för mycket om vad man vill. Inte hur man faktiskt ska uppnå det. Sossarnas senaste valrörelse är ett exempel på detta. Därför tyckte jag först att statsministerns pressekreterare Roberta Ahlenius svar lät logiskt men efter en stunds funderande har jag ändrat mig. Regeringen Reinfeldt vet vilken politik man för medan oppositionsledaren mest pratar om grundläggande värderingar. Detta borde väl om något gynna statsministern i rollen som ledare? Ahlenius kommentar förutsätter ju att Juholt inte vet vad han tycker och det är väl en lysande förutsättning? Konkreta besked är vad folk vill ha. Fast det är klart, en debatt om just sjukvården vill nog Reinfeldt undvika så länge han kan. Framförallt när motståndaren är en mysig mustaschgubbe med humor.

Det finns bara en Mona Sahlin. Även om jag inte delar alla hennes politiska åsikter så respekterar jag Mona otroligt mycket. Det har jag alltid gjort. Under den senaste valrörelsen kritiserade jag dock Mona här på bloggen. Mina synpunkter handlade främst om den politik som sossarna gick till val på men jag var också besviken på Mona i rollen som partiledare. Jag tyckte att hon hade tappat stinget och det kändes väldigt tråkigt. Jag som tidigare varit ett stort Mona-fan. Men nu lägger jag det åt sidan för att ägna en stund åt att hylla en fantastisk kvinna som gjort avtryck i historien på många sätt.

Min älskade syster Maria var en av många som tackade av Mona på Socialdemokraternas kongress igår. Hon skickade den här bilden.

Mona har under hela sin politiska karriär kämpat för alla människors lika rättigheter. Det finns många som har henne att tacka för mycket. Jag väljer att tacka Mona för hennes engagemang för människor som jag. Mona har alltid stått på bögar, flator, bi- och transsexuellas sida. Mona har aldrig backat. Hon har stöttat hbt-världen även när det inte varit politiskt korrekt. För det ska hon ha kredd. Idag finns det få politiker som inte passar på att samla pluspoäng genom att t ex gå i Pride-paraden. Mona har alltid gått där. Hon gick nog till och med i paraden innan den ens var uppfunnen. Tack för ditt stöd Mona. Tack för din omtanke. Tack för ditt mod. Tack för ditt outtröttliga arbete för oss som inte är som alla andra. Eller som Mona själv beskrev oss på Gaygalan 2000:

-Vad är normal? Det kommer från ordet norm, och de människor som säger att ni inte är normala menar att ni inte passar in i normen. Var glada för det! Vem vill leva i en värld där alla människorna är likadana? Inte vi, mångfald berikar!

Hittade detta fantastiska citat i en gammal artikel på qx.se. I samband med att Mona valdes till partiordförande 2007 sammanställde Sveriges största gaytidning hennes hbt-historia. Jag blir alldeles varm inombords när jag läser artikeln. Vilken kvinna!

En timmes politik fick börja denna lördag. Kollade hela Juholts tal på nyhetskanalen.se. Väldigt intressant. Är gubben med mustaschen Socialdemokraternas räddare i nöden? Ja, det kan han mycket väl vara. Är extremt imponerad av Håkan Juholts insats på kongressen i morse. Juholt är en lysande talare.

Men rent politiskt då? Juholt kom inte med några direkta besked. Det kändes som att talet riktades till de egna leden snarare än till svenska folket. Det är inte så konstigt. I det här läget måste ju den nya partiledaren övertyga sitt eget gäng. Sossarna måste enas. Sossarna behöver en nytändning. Håkan Juholt ägnade en timme åt att snacka om grundläggande värderingar och han var väldigt övertygande. Men det är en sak att prata om hur samhället borde se ut och en helt annan att faktiskt presentera förslag på hur detta ska bli verklighet. Det var ju på den punkten som Socialdemokraterna misslyckades under valet. Juholt tycker inte att det är fel på Socialdemokraternas politik. Det är fel på partiets trovärdighet.

- 2010 röstades vi bort för att vi inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys, konstaterade Juholt.

Nu är det upp till bevis som gäller för gubben med mustachen. Tanken om jämlikhet finns det få som motsätter sig men man måste kunna visa väljarna hur man ska gå till väga för att nå dit. Att stå och säga att barnfattigdomen måste utplånas och att ungdomsarbetslösheten ska bort är fint. Men är det genomförbart? Ja visst, men för vilka pengar? Det är väl klart att alla vill ha ett samhälle utan barnfattigdom och ungdomsarbetslöshet. Men det kostar.

I en artikel på expressen.se hyllar proppmätta ex-partiledaren Persson morgonens tal. Göran, som oftast framstår som att han tycker att han är förträfflig, säger att han själv aldrig varit i närheten av Juholts retoriska nivå. Nej, det må så vara. Men framförallt så hade Göran Persson en översittarstil som inte var tilltalande. Juholt är hans raka motsats på den punkten. Han poängterar att frågan om hur partiet kommer att förändras med honom som ny ledare är felställd. Inom Juholts socialdemokrati formar sig inte partiet efter en person. Socialdemokraterna är en folkrörelse. Ett sådant konstaterande är precis vad medlemmarna behöver höra just nu.

Juholt är en rolig filur till skillnad från de flesta andra politiker. Han har humor. Den egenskapen kommer att vara ett trumfkort för honom. Man kan inte låta bli att gilla Juholt oavsett vilka politiska åsikter man har. Jag röstade på Moderaterna i senaste valet. Orsakerna till det var många men till stor del handlade mitt beslut just om att Socialdemokraterna inte var trovärdiga. Ännu mindre trovärdigt var partiet efter förlusten då Mona och Östros tog tillbaka den politik de gick till val på. Pinsamt.

Kongressen går under parollen nystart och efter att ha tagit del av Juholts insats känns det som att Socialdemokraterna är på rätt väg. Talet präglades av en energi som jag tycker att Mona och gänget saknade under valrörelsen när väldigt mycket av det oppositionen hade att säga mest lät som gnäll. Jag ser fram emot att se Juholt möta Reinfeldt. Debatterna i framtiden kommer att bli mycket intressanta. Statsministern har fått en värdig motståndare.

Aftonbladet kör stenhårt på förstasidan idag. ”Avgå, Mona” står det med stora feta bokstäver. Bakom rubriken ligger resultatet från en ny Sifo-undersökning som visar att varannan S-väljare tycker att Sahlin gjort sitt som partiledare. Tittar närmare på siffrorna i undersökningen och blir snabbt förbryllad.

1000 personer har fått frågan om de röstat på Socialdemokraterna under de senaste fyra riksdagsvalen. 440 av dessa uppgav att de hade röstat på S. Dessa fick sedan svara på frågan om de tycker att Mona Sahlin bör avgå eller sitta kvar som partiledare. 41 % procent svarade att hon ska avgå. 41 % svarade att hon ska sitta kvar. 18 % svarade vet ej. Dessa fakta presenteras av Aftonbladet. Hur tidningen sedan dragit slutsatsen att ”varannan socialdemokrat villa att Mona Sahlin ska avgå” är för mig ett mysterium.

41 % är inte varannan väljare. 50 % är varannan väljare. Att 18 % valde att svara vet ej innebär väl ändå inte att dessa väljares röster inte räknas? Jo, tydligen om man jobbar på Aftonbladet. Om man ger folk tre svarsmöjligheter på en fråga måste man väl ta hänsyn till samtliga alternativ när man gör sin sammanställning? Konstigt.

Ännu konstigare är det att 41 % av 440 personer är 180,4 personer. Hur går det ihop? Men okej, 180,4 personer är alltså underlaget bakom den feta rubriken på förstasidan. Bara så att vi får lite perspektiv på saken…

Funderar även över hur frågorna var utformade från första början. 440 av de 1000 personerna som tillfrågades har röstat på sossarna någon gång under de senaste fyra valen. Tänk om en del av dessa bara röstade på partiet under ledning av Göran Persson? En del av dem kanske inte alls röstade på Socialdemokraterna i detta val. Tänk om en del av dem faktiskt valde att rösta borgerligt vid det senaste valet? Dessa tankar ger siffrorna i undersökningen ännu mindre trovärdighet.

Har fastnat framför sändningen från riksmötet. Varför vet jag inte. Men har aldrig sett hur det går till när riksdagen öppnas tidigare. Sändningen i sig är ett sömnpiller men det är ändå intressant att se. Visste ni till exempel att det sitter en orkester och spelar i plenisalen? Är det bara jag som tycker att det är lite märkligt?

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel gör mig lycklig. De ser så kära ut. De är så fina. Att se lyckliga människor smittar av sig. Undrar förresten vad prins Daniel tänker när han sitter där just nu? Det måste vara surrealistiskt. Han är ju trots allt en vanlig snubbe som plötsligt sitter på första parkett i maktens finrum.

Det har spekulerats vilt inför dagens val av talman i riksdagen. Skulle Sverigedemokraterna utnyttja sin vågmästarroll redan under den första dagen i kammaren? Svaret blev nej. Jimmie Åkesson och hans kompisar valde att stödja regeringens alternativ. De visade ansvar när de röstade för att det största blockets kandidat skulle väljas till den betydelsefulla posten. Sämre gick det för den rödgröna röran idag. Läser precis att röstningen inte alls avgjordes av Sverigedemokraterna utan av oppositionens egna riksdagsledamöter. Tack vare de rödgröna riksdagsmän som inte fanns på plats för att rösta idag slapp vi en kaotisk första dag i maktens centrum. Ska man skratta eller gråta åt denna situation?

Thomas Bodström befinner sig fortfarande i USA där han även spenderade sin tid under slutspurten av valrörelsen. Sossestjärnan kunde därför inte vara med och rösta. Tack för det Bodström! Tack för att du struntar i dina åtaganden på hemmaplan. Ett stort tack även till Vänsterpartiets Christina Höj Larsen som även hon missade omröstningen. Jag kan knappt tro att det är sant när jag läser orsaken till Vänsterpartistens frånvaro. Christina Höj Larsen befann sig på plats i riksdagshuset men hon missade omröstningen. Hon var nämligen på toaletten. Och hämtade kaffe. Eller kanske både och? Expressens intervju med den nyblivna riksdagsledamoten är fantastisk:

Det är en generad Christina Höj Larsen (V) som pratar med Expressen.se efter missen.
När det var hennes tur att rösta så fanns hon inte längre på plats i plenisalen.
- Jag är i riksdagen. Det är jättejättepinsamt. Det finns ingen politisk mening i det här, utan jag missade att vara inne på rätt tid.
Anledningen var att Christina Höj Larsen tyckte att omröstningen tog så lång tid så hon bestämde sig för att kila ut en sväng.
- Jag tabbade mig. Det var bara en klantgrej, det var ingen annan sak en så.
Kamrater larmade och sa till henne att hon måste in i salen igen. Men trots att hon skyndade sig allt vad hon kunde var det försent.
- Då var min tid förbi, tyvärr. Min första miss, första dagen på jobbet, säger hon.
- Jag hade så klart röstat på Kent Härstedt och jag hade lappen i mitt kuvert.
Vad gjorde du under tiden? Tog du en kopp kaffe?
- Ja precis. Jag gick bara ut och trodde att jag skulle hinna på toaletten, men det gjorde jag inte.

Ha ha ha ha ha… Är denna människa på allvar? Hur svårt kan det vara att fatta upplägget i riksdagen? Rösta först. Fika sen. Se alltid till att fullgöra dina plikter innan du uträttar dina behov! Det är både skrämmande och sorgligt att inkompetens kunde visa sig vara en tillgång i det politiska arbetet. Men jag ska kanske inte ska klaga? Tack Christina Höj Larsen för att du är fullständigt oduglig! Om du och ett par av dina rödgröna polare fortsätter så här slipper vi ju oroa oss över Sverigedemokraternas vågmästarroll.

Ett tips till Reinfeldt är att punktmarkera denna förvirrade vänsterkvinna i framtiden. Skicka någon av dina underhuggare till hennes arbetsrum och lägg ut ett spår med delikata småkakor från hennes dörr i riktning från kammaren. Hon kommer gå i fällan. Det är jag helt övertygad om.

Ett historiskt val är över. För första gången i Sveriges historia har en borgerlig regering blivit omvald. Alliansen vann. Så långt är det ett resultat att jubla över. Samtidigt är det svårt att glädjas över segern när parlamentariskt kaos väntar. Två block utan majoritet och ett vågmästarparti ingen vill samarbeta med är inget drömscenario. Det kom dock inte som någon överraskning. Regeringen Reinfeldt måste nu söka stöd från något av partierna utanför Alliansen för att få majoritet för sina förslag.

Redan i natt öppnade statsministern dörren för en diskussion om samarbete med Miljöpartiet. Men partiets språkrör har inget intresse av att bli ett stödparti för Moderaterna. Idag läser jag att både Peter Eriksson och Maria Wetterstrand är förbannade.

- Först säger han att han ska regera vidare, sedan att han ska samtala med oss. Jag är arg på hans nonchalans, säger Peter Eriksson.

- Jag är förbannad. Här går man från majoritet till minoritet som om det inte skulle vara någon grej. I stället lämpar man över ansvaret på oss, säger Maria Wetterstrand.

Jag blir också förbannad. Jag blir jävligt förbannad när jag läser vad Eriksson och Wetterstrand säger. Är dom helt dumma i huvudet? Är Reinfeldt nonchalant? Nej. Klart som fan att han ska regera vidare. Även om inte det borgerliga blocket fick egen majoritet så var Alliansen tveklösa vinnare. Varför skulle han inte regera vidare? Vad är alternativet? Att det minsta av blocken utan majoritet ska ta över makten? Klart som fan att Reinfeldt vill samtala med Miljöpartiet nu. Han måste samtala med Miljöpartiet nu. Det kallas inte nonchalans. Det kallas att ta ansvar. Som statsminister måste han se till att hitta en lösning för att regera vidare. Om den rödgröna röran ombads ta fram ett regeringsalternativ i denna situation skulle de behöva göra samma sak.

Att påstå att Reinfeldt inte ser ett problem i att gå från majoritet till minoritet är bara dumt. Är Wetterstrand döv? Lyssnade hon inte på ett enda ord av vad statsministern sa igår? Att han öppnar dörren för samtal med Miljöpartiet handlar inte om att lämpa över ansvaret. Det handlar om som sagt om att ta ansvar. Reinfeldt har dessutom varit tydlig med att detta varit ett möjligt scenario under valrörelsen.

Maria Wetterstrand sa inatt att det blir oerhört svårt för dem att efter den här valrörelsen se väljarna i ögonen och säga att Miljöpartiet ska gå ihop med alliansregeringen. Det är förståeligt. Men det är Miljöpartiets problem. I grunden tillhör de egentligen inte vänsterblocket. Miljöpartiets stora framgångar i valet är ett bevis på att de är ett modernt parti. Ett modernt parti som attraherar unga väljare och storstadsmänniskor. Att de överhuvudtaget valde att bilda ett rödgrönt samarbete tillsammans med ex-kommunister är för mig obegripligt.

I morse satt den konstiga gubben vid namn Ohly i SVTs morgonsoffa och skyllde Sverigedemokraternas framgångar på den borgerliga politiken.

- När välfärden monteras ner och många människor kommer i kläm. Då är det klart att de enkla lösningarna har lätt att få anhängare, sa Vänsterpartiets ledare.

Lars Ohly är verkligen helt borta. Han har fullständig nollkoll. Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen som vågmästare kom inte som någon chock. Att påstå att det är borgarnas fel är befängt. Siffrorna igår visade tydligt att Sverigedemokraterna plockat röster från alla håll. Båda blocken bär samma ansvar för detta. Att inte inse hur denna allvarliga situation hänger ihop är ett bevis på vilken snedvriden verklighetsbild denna konstiga gubbe har. När Lars Ohly anlände till SVT sent igår kväll vägrade han gå in i sminket för att Jimmie Åkesson satt där. Vad är det för sandlådenivå? Det är detta beteende som gjort det möjligt för Åkesson att nå så stora framgångar. Att frysa ut Sverigedemokraterna och vägra debattera med dem var bevisligen en usel taktik. Ett problem försvinner inte bara för att man låtsas om som att det inte finns.

Valvaka på tv. Det är galet spännande. Väntan på ett resultat är olidligt lång. 770 av 5668 distrikt har räknat sina röster i skrivande stund. Valundersökningarna pekar på att Alliansen vinner. Håller tummarna så hårt att de blir tokblåa. Om jag ska palla denna pärs behöver jag godis. En sväng ner till kvartersbutiken känns som ett måste.

Nu har jag gjort min medborgerliga plikt. Jag har röstat. På Moderaterna. Det var ett lätt val. Jag behövde inte gå in bakom någon grön skärm och smyga. Jag står till hundra procent för det jag tror på.

Nu jävlar hettar det till i den politiska debatten. Ikväll var det fart på partiledarna i TV4. Ikväll slängde man handskarna och pucklade på varandra ordentligt. Äntligen! Det är ju nu det gäller. Alla väljare som inte bestämt sig ska övertygas. Det är kul att se partiledarnas engagemang. Politik väcker känslor. Att blogga om politik väcker också känslor. Det ser jag bland era kommentarer. Jag kommer alltid att stå för mina åsikter. Några av er skriver att ni blir besvikna på min politiska ståndpunkt. Sorry kära bloggläsare, men jag kommer aldrig att be om ursäkt för mina övertygelser. Jag har varken fast jobb eller hög lön som vissa verkar tro. Jag är en frilansande egenföretagare som sliter hårt för varenda krona jag tjänar. Jag baserar mina åsikter på egna erfarenheter och det jag ser omkring mig i resten av världen.

Jag påstår verkligen inte att borgarna lyckats skapa ett felfritt samhälle under denna mandatperiod. Förändringarna inom vården har orsakat hemska levnadssituationer för många människor. Det är fakta. Men jag stör mig på alla diskussioner som får det att låta som att allt var bättre förr. Det var det inte. Jag har själv erfarenhet av att stå utanför vårdsystemet. Jag fick inte någon som helst hjälp när jag desperat behövde den. Varken ekonomiskt eller när det gällde vård. Då var det sossarna som styrde. Deras sjuksystem sög också. Att påstå något annat är ren lögn.

Sossarnas snack om solidaritet och jämlikhet är en fin tanke. Absolut. Det håller väl alla sunt tänkande människor med om? Jag håller på många sätt med om deras kritik. Men jag tycker inte att de lyckas presentera ett bättre alternativ. Det är lätt att stå och prata om mål men sedan ska ju dessa uppfyllas. De har själva aldrig lyckats skapa det perfekta samhället de kräver av sina motståndare trots att de suttit vid makten mest i Sverige. Ikväll uppskattade jag Alliansens uppriktiga svar om att de förändringar man infört inte är perfekta men att de trots allt var nödvändiga. Så tror jag att det ligger till. Jag tror inte att vi kan återgå till det som inte fungerade. Vi måste förändra. Hade inte vårdvalet införts hade jag aldrig varit där jag är idag. Det finns många bra förändringar också.

De rödgröna vill få det att framstå som att de har en mänskligare människosyn. Det köper jag inte. Jag stod själv i en kö på ett socialkontor för ett gäng år sedan och fick precis samma bemötande som oppositionen idag kritiserar. Då var det Socialdemokraternas politik som skapade utanförskapet för vissa. I grund och botten handlar det om vilken ideologi jag tror på när jag nu ska välja. Jag tror på jobb framför bidrag. Generellt sett. Sedan finns det såklart undantag. Inget upplägg är felfritt. Det kommer oavsett regering alltid finnas folk som kommer i kläm. Det som stör mig är att det rödgröna blocket försöker få det att verka som att deras politik inte skulle sätta en del människor i svåra situationer.

Jag förstår mig inte på Lars Ohly. Han är verkligen en riktigt konstig gubbe. Efter kvällens utfrågning av oppositionen i TV4 är jag ännu mer fundersam över honom och Vänsterpartiets roll i det rödgröna samarbetet. När partiledarna ägnade sig åt handuppräckning i ett gäng frågor visade det sig tydligt hur annorlunda Ohlys åsikter är. Men vad Ohly och Vänsterpartiet står för är inte det partiet går till val på. Nej, Mona var noga med att påpeka att hans ståndpunkt inte representerar det gemensamma valmanifestet. I den rödgröna kompromissen verkar Ohly onekligen vara den som fått ge med sig mest.

Att valet denna gång handlar om att välja mellan två block är egentligen märkligt. Vad man än väljer så får man en massa annat på köpet vare sig man vill eller inte. Röstar man på Miljöpartiet får man Mona som statsminister. Röstar man på Mona slipper man inte Ohly. Röstar man på Ohly så stödjer man en man vars politik inte riktigt fått plats i vänsterblockets gemensamma linje. Själv ska jag rösta borgerligt. Med största sannolikhet kryssar jag för Moderaterna när det väl gäller på söndag. Trots att det innebär att jag lägger min röst på på en allians där Göran Hägglund ingår. Det är inte ett dugg lockande. Men det är det enda vettiga alternativet enligt mig.

Det är intressant att se de båda blockens ledare stå enade i diverse olika tv-program. På ytan verkar de vara bästisar. De skrattar och skämtar. Men är det verkligen så när tv-kamerorna slocknar? Är blockens ledare så överens som de vill ge sken av? Är de verkligen eniga även när de är oeniga? Nej. Det blev väldigt tydligt ikväll även om de rödgröna ledarna gjorde allt för att släta över denna problematik. Visst fick jag samma känsla när regeringen frågades ut igår men för mig känns ändå Alliansens samarbete mer trovärdigt. De valde denna samarbetsform inför förra valet och de lyckades ta över makten. Det rödgröna samarbetet känns mest påtvingat. Som om det vore det enda sättet för sossarna att återta regeringsplatsen. Och bevisligen är det ju faktiskt så det ligger till. Enligt alla opinionsundersökningar hade Socialdemokraterna varit chanslösa idag om man inte valt att skapa ett eget block tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som konkurrent till Alliansen.

Mona har inget val. Hon måste helt enkelt stå ut med den där konstiga gubben vid namn Ohly om hon vill ta makten. Att slå sig samman med Miljöpartiet var ett enklare val. Både Peter Eriksson och Maria Wetterstrand är ju vettiga individer. Men Ohly. Den där konstiga gubben. Med skruvade åsikter. Ikväll valde han att fria till sin flickvän i tv. Var det ett medvetet drag? En taktik för att försöka framstå som en människa av kött och blod? Det är något med hanns stirriga blick och belåtna leende som ger mig rysningar. Om man slår upp opålitlig i en ordlista är jag övertygad om att det finns en bild på Lars Ohly där istället för en förklaring.

Jag undrar vad Mona Sahlin tycker om Lars Ohly egentligen. Hur högt suckar hon när han börjar svamla om bröstpumpar? Undrar om kvinnan som drömmer om att bli Sveriges första kvinnliga statsminister uppskattar att Ohly överskuggar det politiska budskapet i rapporteringen från kvällens utfrågning med sitt frieri? Skulle inte tro det. Men som man bäddar får man ligga. Mona får skylla sig själv som bjudit in den där konstiga gubben.

Affären om Littorins påstådda sexköp går vidare men huvudpersonen själv står inte längre ensam i fokus. Idag är det Aftonbladet som tvingas stå till svars för sitt agerande. Expressen publicerar en bandinspelning som bevis på att den före detta arbetsmarknadsministern visst dementerade Aftonbladets uppgifter.

Aftonbladets ställföreträdande utgivare Lena Mellin har ihärdigt hävdat att tidningen inte skulle ha publicerat sexköpsanklagelserna om Sven-Otto Littorin nekat till dessa. Något som han bevisligen gjorde. Flera gånger. Först på Visby flygplats när reportern konfronterade honom. Men det räckte inte för Lena Mellin som själv säger att hon tolkade hans nej som att han blev överrumplad. Därefter dementerade alltså Littorin via sin pressekreterare. Men det dög inte heller. Aftonbladet nöjde sig inte med en dementi via ombud. Vilket är konstigt med tanke på att de sedan valde att publicera dementin från hans advokat när det senare började blåsa ordentligt. Visst kan man säkert hävda att det är starkare att neka genom ett juridiskt ombud. Men att inte acceptera kommentarer som lämnas genom pressekreterare är bara larvigt. Pressekreterarens roll är odiskutabel och vanligtvis har man inte problem med att sköta kommunikation genom en sådan kanal. Jag köper att Aftonbladet ville sätta sig ner med Sven-Otto Littorin själv. Men berättigar faktumet att han inte var villig att ställa upp på detta tidningens publicering?

– Det här är bara en tramsig skenmanöver. Ett sätt för regeringskansliet att rädda sina egna skinn, säger Lena Mellin till sin egen tidning.

Lena Mellin hänvisar till ett stycke i en artikel där man publicerade att Littorin nekat till anklagelserna i ett samtal med sin pressekreterare: ”Senare under kvällen sa pressekreteraren Agnes Palinski att ministern sagt till henne att han aldrig någonsin har begått det påstådda brottet. Han ville dock inte säga det själv, direkt till Aftonbladet.” Formuleringen är lite luddig. Det står inte klart och tydligt att Littorin dementerar uppgifterna till Aftonbladet. Men är det inte just det han gör? Genom sin pressekreterare?

Frågan är vem det är som försöker rädda sitt eget skinn? En dementi är en dementi. Punkt. Vare sig Lena Mellin tolkar det som något annat eller inte. Vare sig den kommer via ett ombud eller inte. Det spelar ingen roll hur mycket Lena Mellin försöker flytta fokus i denna fråga. Det intressanta nu är att hon själv sitter i en liknande situation som Reinfeldt gjorde. Nu är det Aftonbladet som tvingas ägna sig åt krishantering. Vad visste Mellin? Vad pågick egentligen bakom kulisserna? Denna historia börjar mer och mer kännas som att den borde utspelat sig i en sandlåda. Snart sitter väl Mona Sahlin med en spade i högsta hugg och gapar nya anklagelser om mörkläggning.

Jag har ingen aning om vad som egentligen har hänt. Det har inte Aftonbladet heller. Det är bara prostituerade ”Anna” och Littorin själv som känner till sanningen. Det som gör mig intresserad av denna affär är inte ett eventuellt preskriberat sexköp. Det är den mediala hanteringen som får mig att fundera. Vart går gränserna? Är det verkligen försvarbart att hänga ut någon på detta sätt när bevisen är minst sagt diskutabla? Makthavare ska granskas. Ja. Det är medias uppgift. Men till vilket pris? Hur långt kan man gå i allmänhetens namn?