Jag skrev för några dagar sedan om Eric Saades dansare från Melodifestivalen som inte får åka med till Eurovision Song Contest. Aftonbladet körde en artikel om att de fått sparken vilket jag tyckte var roligt formulerat med tanke på att de aldrig haft ESC-jobben från första början. En av danskillarna påstod i artikeln att dansarna drog hälften av rösterna i den svenska finalen vilket jag ifrågasatte. Efter att ha läst era kommentarer på mitt inlägg har jag några saker jag vill tillägga…
Först och främst vill jag poängtera att jag tycker att Saades dansare var klockrena för numret. De gjorde ett grymt jobb och bidrog självklart till att ”Popular” vann. Det krävs dock körsångare för att kunna framföra låten i ESC. I Sverige får man ha förinspelade körer men i den internationella tävlingen måste allt vara live. Alltså måste de medverkande på scenen sjunga. Eurovision Song Contest är på många sätt ett visuellt spektakel men i grund och botten är det en musiktävling. Det innebär att sånginsatser måste prioriteras framför dans. I den bästa av schlagervärldar hade man skickat samma nummer rakt av men det är inte möjligt. Jag vet att inte någon tycker att det är kul att behöva byta ut människor som är klockrena men det är tyvärr nödvändigt. Hade danskillarna från Melodifestivalen även varit sångare hade de garanterat blivit erbjudna att åka med till Düsseldorf.
I anslutning till Aftonbladets artikel ligger det en omröstning där läsarna kan svara på varför de röstade på Eric Saade. Det finns tre svarsalternativ att välja på:
Alternativ 1: För att ”Popular” är en bra låt.
Alternativ 2: För att dansarna var så bra.
Alternativ 3: För att jag gillar Eric Saade.
I skrivande stund har 28 803 personer röstat. Av dessa röstade 51,6 % på Erics Saade för att dansarna var så bra. Det innebär alltså att 14 862,348 personer inte röstade på manspojken på grund av honom eller låten. Detta är intressant. Jag syftar inte på stackaren som tydligen bara är 0,348 % av en hel människa utan hur läsarna har röstat. Resultatet i denna undersökning går givetvis inte att ifrågasätta. Frågan är bara om det är relevant i ett större större sammanhang?
Några av er som kommenterat mitt inlägg menar att siffrorna från Aftonbladets läsaromröstning talar sitt tydliga språk. Enligt den var det ju faktiskt så att dansarna drog hälften av rösterna. Det är en sanning med väldigt mycket modifikation. Jag hävdar fortfarande att det inte stämmer. Först och främst så bjuder omröstningen in till att man röstar på ett visst sätt. När man målar upp det som att danskillarna fått sparken påverkar man läsarna för att det är synd om dem. De där nätundersökningarna är förresten inte är speciellt tillförlitliga överhuvudtaget. De dyker ofta upp i schlagersammanhang men slutresultatet stämmer sällan med verkligheten. Det är en viss typ av människor som deltar i undersökningar på kvällstidningssajterna. Vilka de är har jag ingen aning om och jag nedvärderar definitivt inte dessa läsare. Men de utgör helt enkelt inte ett tvärsnitt av befolkningen. Därför går det inte att applicera denna procentsats på röstningen i finalen.
Låt oss skaffa lite perspektiv på det här med röstning. 14 862,348 personer valde alltså att rösta på ”Popular” på grund av dansarna enligt Aftonbladets omröstning. Okej. Men i Melodifestivalens final fick ”Popular” 314 229 röster totalt. Trehundrafjortontusentvåhundratjugonio! Det är en viss skillnad mellan de två röstningarna skulle man kunna säga. Och nej, det går inte att hävda att 51,6 % av alla som röstade i finalen gjorde det för att dansarna var så bra.
Signaturen Thilda kommenterar:
”Dansarna drog hälften av rösterna. Det är faktiskt sant. Min danslärare var med och dansade, och man såg redan på Facebook hur många det var som tänkte rösta för att Amir och Alexander var med. Bara dom två fick sjukt många röster av alla deras vänner, och så är det ju tre till dansare.”
Det är klart att nära, kära och andra bekanta röstade järnet. Det gör man när någon man har en relation till medverkar i Sveriges största musiktävling. Men det behövs ingen undersökning för att konstatera att de som röstade av den orsaken inte utgjorde en majoritet av tittarna som lyfte sina telefoner. Så många polare har inte dessa grabbar. Så många polare har ingen. Jag säger det igen. Trehundrafjortontusentvåhundratjugonio röster. Perspektiv people. Please.
Signaturen ”Visa” tar upp en intressant diskussion i sin kommentar:
”Det som bör ifrågasättas starkt i detta fall är hur man väljer att se på dansare. I ryggmärgen lever känslan vidare att dansare bara är en bakgrundstapet. Men det har bevisat sig så många gånger att dansare snarare är förgrunden eller åtminstone en likvärdig stor del i ett sångnummer. Vilket är t ex den mest populära tv showen i amerikansk tv? …inte American Idol, utan So You Think You Can Dance.”
Frågan om hur man ser på dansare är verkligen intressant. Jag tror dock att den blommiga tapet-inställningen var vanligare förr. Numera låter man dansen ta välförtjänt plats i många olika sammanhang. Det beror givetvis på att det finns en publik som efterfrågar denna typ av underhållning. Dansprogrammens popularitet har dock inte ett dugg att göra med Melodifestivalen som är en tävling där låtar ställs mot varandra. Men är Melodifestivalen verkligen en låttävling fortfarande? Ja. Åtminstone enligt regelverken både på hemmaplan och internationellt. Huruvida detta stämmer i praktiken kan dock verkligen diskuteras.
Numera skulle jag vilja påstå att artisten är lika viktig som låten i Melodifestivalen. Det finns givetvis undantag men låt mig generalisera lite. Det spelar dock ingen roll hur populär artisten är om låten suger. En tråklåt är en tråklåt och det kan ingen rädda. Däremot kan grymt artisteri och popularitet maskera låtens brister. Självklart är även shownumret extremt viktigt som tävlingen ser ut idag. Ett spektakulärt nummer kan ta ett bidrag långt. Men det räcker aldrig hela vägen om inte hela paketet finns. Man kan inte täcka upp de musikaliska bristerna med dans och specialeffekter. Och håller inte artisten går det bara att maskera till en viss del. I slutändan handlar det om att grundmaterialet måste vara starkt. Först och främst låten. Därefter artisten. Och slutligen själva scenframträdandet.
Det är speciellt att jobba med Melodifestivalen. Man kan aldrig vara riktigt säker på hur det ska gå. Först när tittarna sagt sitt kan man pusta ut. I många fall håller storfavoriterna hela vägen men så kommer de där skrällarna som gör tävlingen spännande. Varje år dyker det upp bidrag som på pappret inte såg ut som farliga konkurrenter men trots det kniper finalplatser. Jag skulle vilja påstå att dessa skrällar oftast handlar om bidrag som står ut. Låtar och artister med unika uttryck som svenska folket inte kan motstå. I dessa lägen behöver själva numren inte alltid vara spektakulära. Ett snyggt och genomarbetat shownummer är ingen garanti för framgång. Det finns många exempel i schlagerhistorien på scenshower som inte sett kloka ut i rutan men som ändå gjort succé.
Tillbaka till dansare. Hur ser jag på dansare? Svaret är enkelt. Jag beundrar dansare. Jag imponeras av dansare. Jag har respekt för dansare. Enorm respekt. I min roll som kreatör bakom en lång rad schlagerbidrag är en del av mitt arbete att ta ställning till om vi ska ha med dansare i en scenshow eller inte och i så fall på vilket sätt. Jag skulle vilja påstå att en av mina styrkor är att jag är noga med att inkludera alla medverkande i ett nummer under skapandeprocessen. Jag vill att alla på scenen ska tycka att det är kul att jobba med mina bidrag. I vissa fall vill jag att dansarna bara ska vara en levande kuliss. Då anonymiserar jag dem genom styling. Jag ser inget fel i det. Oftast vill jag dock att dansarna ska bidra till energin på scenen med sina personligheter. Allt beror på vad man vill förmedla.
Att vara dansare kan vara väldigt otacksamt. Under festivalen sliter de hårt för att rama in mer eller mindre begåvade stjärnor och får generellt för lite kredd för sitt arbete. Men man får inte glömma att det faktiskt är ett arbete som detta handlar om. Om man dansar i ett bidrag råder det ingen tvekan om vem som ska stå i fokus. Jag vet inte hur många gånger jag valt att ta bort kamerabilder på dansare för att istället redovisa artisten. Inte nödvändigtvis för att resultatet blir bättre. Ofta är det nästan tvärtom. Man får göra avkall på det konstnärliga för att artisten ska bli tydlig. Det är artisten som tävlar med den utvalda låten. Det är artistens skivbolag som betalar hela kalaset.
Det finns ett problem med att det bidrag man röstar fram som vinnare i Melodifestivalen varken kommer se ut eller låta likadant när det väl är dags att representera Sverige internationellt. Det som har hänt i detta fall är inte unikt och det kommer att hända igen så länge förutsättningarna inte ser likadana ut i den svenska och den internationella tävlingen. Men jag står fortfarande fast vid att folk främst röstar fram en artist och en låt som vinnare. Inte ett dansnummer. Röstar man bara för att dansarna i ett framträdande är bra får man faktiskt skylla sig själv. Det kallas Melodifestivalen av en orsak.
