Jag skrev för några dagar sedan om Eric Saades dansare från Melodifestivalen som inte får åka med till Eurovision Song Contest. Aftonbladet körde en artikel om att de fått sparken vilket jag tyckte var roligt formulerat med tanke på att de aldrig haft ESC-jobben från första början. En av danskillarna påstod i artikeln att dansarna drog hälften av rösterna i den svenska finalen vilket jag  ifrågasatte. Efter att ha läst era kommentarer på mitt inlägg har jag några saker jag vill tillägga…

Först och främst vill jag poängtera att jag tycker att Saades dansare var klockrena för numret. De gjorde ett grymt jobb och bidrog självklart till att ”Popular” vann. Det krävs dock körsångare för att kunna framföra låten i ESC. I Sverige får man ha förinspelade körer men i den internationella tävlingen måste allt vara live. Alltså måste de medverkande på scenen sjunga. Eurovision Song Contest är på många sätt ett visuellt spektakel men i grund och botten är det en musiktävling. Det innebär att sånginsatser måste prioriteras framför dans. I den bästa av schlagervärldar hade man skickat samma nummer rakt av men det är inte möjligt. Jag vet att inte någon tycker att det är kul att behöva byta ut människor som är klockrena men det är tyvärr nödvändigt. Hade danskillarna från Melodifestivalen även varit sångare hade de garanterat blivit erbjudna att åka med till Düsseldorf.

I anslutning till Aftonbladets artikel ligger det en omröstning där läsarna kan svara på varför de röstade på Eric Saade. Det finns tre svarsalternativ att välja på:

Alternativ 1: För att ”Popular” är en bra låt.
Alternativ 2: För att dansarna var så bra.
Alternativ 3: För att jag gillar Eric Saade.

I skrivande stund har 28 803 personer röstat. Av dessa röstade 51,6 % på Erics Saade för att dansarna var så bra. Det innebär alltså att 14 862,348 personer inte röstade på manspojken på grund av honom eller låten. Detta är intressant. Jag syftar inte på stackaren som tydligen bara är 0,348 % av en hel människa utan hur läsarna har röstat. Resultatet i denna undersökning går givetvis inte att ifrågasätta. Frågan är bara om det är relevant i ett större större sammanhang?

Några av er som kommenterat mitt inlägg menar att siffrorna från Aftonbladets läsaromröstning talar sitt tydliga språk. Enligt den var det ju faktiskt så att dansarna drog hälften av rösterna. Det är en sanning med väldigt mycket modifikation. Jag hävdar  fortfarande att det inte stämmer. Först och främst så bjuder omröstningen in till att man röstar på ett visst sätt. När man målar upp det som att danskillarna fått sparken påverkar man läsarna för att det är synd om dem. De där nätundersökningarna är förresten inte är speciellt tillförlitliga överhuvudtaget. De dyker ofta upp i schlagersammanhang men slutresultatet stämmer sällan med verkligheten. Det är en viss typ av människor som deltar i undersökningar på kvällstidningssajterna. Vilka de är har jag ingen aning om och jag nedvärderar definitivt inte dessa läsare. Men de utgör helt enkelt inte ett tvärsnitt av befolkningen. Därför går det inte att applicera denna procentsats på röstningen i finalen.

Låt oss skaffa lite perspektiv på det här med röstning. 14 862,348 personer valde alltså att rösta på ”Popular” på grund av dansarna enligt Aftonbladets omröstning. Okej. Men i Melodifestivalens final fick ”Popular” 314 229 röster totalt. Trehundrafjortontusentvåhundratjugonio! Det är en viss skillnad mellan de två röstningarna skulle man kunna säga. Och nej, det går inte att hävda att 51,6 % av alla som röstade i finalen gjorde det för att dansarna var så bra.

Signaturen Thilda kommenterar:
”Dansarna drog hälften av rösterna. Det är faktiskt sant. Min danslärare var med och dansade, och man såg redan på Facebook hur många det var som tänkte rösta för att Amir och Alexander var med. Bara dom två fick sjukt många röster av alla deras vänner, och så är det ju tre till dansare.”

Det är klart att nära, kära och andra bekanta röstade järnet. Det gör man när någon man har en relation till medverkar i Sveriges största musiktävling. Men det behövs ingen undersökning för att konstatera att de som röstade av den orsaken inte utgjorde en majoritet av tittarna som lyfte sina telefoner. Så många polare har inte dessa grabbar. Så många polare har ingen. Jag säger det igen. Trehundrafjortontusentvåhundratjugonio röster. Perspektiv people. Please.

Signaturen ”Visa” tar upp en intressant diskussion i sin kommentar:
”Det som bör ifrågasättas starkt i detta fall är hur man väljer att se på dansare. I ryggmärgen lever känslan vidare att dansare bara är en bakgrundstapet. Men det har bevisat sig så många gånger att dansare snarare är förgrunden eller åtminstone en likvärdig stor del i ett sångnummer. Vilket är t ex den mest populära tv showen i amerikansk tv? …inte American Idol, utan So You Think You Can Dance.”

Frågan om hur man ser på dansare är verkligen intressant. Jag tror dock att den blommiga tapet-inställningen var vanligare förr. Numera låter man dansen ta välförtjänt plats i många olika sammanhang. Det beror givetvis på att det finns en publik som efterfrågar denna typ av underhållning. Dansprogrammens popularitet har dock inte ett dugg att göra med Melodifestivalen som är en tävling där låtar ställs mot varandra. Men är Melodifestivalen verkligen en låttävling fortfarande? Ja. Åtminstone enligt regelverken både på hemmaplan och internationellt. Huruvida detta stämmer i praktiken kan dock verkligen diskuteras.

Numera skulle jag vilja påstå att artisten är lika viktig som låten i Melodifestivalen. Det finns givetvis undantag men låt mig generalisera lite. Det spelar dock ingen roll hur populär artisten är om låten suger. En tråklåt är en tråklåt och det kan ingen rädda. Däremot kan grymt artisteri och popularitet maskera låtens brister. Självklart är även shownumret extremt viktigt som tävlingen ser ut idag. Ett spektakulärt nummer kan ta ett bidrag långt. Men det räcker aldrig hela vägen om inte hela paketet finns. Man kan inte täcka upp de musikaliska bristerna med dans och specialeffekter. Och håller inte artisten går det bara att maskera till en viss del. I slutändan handlar det om att grundmaterialet måste vara starkt. Först och främst låten. Därefter artisten. Och slutligen själva scenframträdandet.

Det är speciellt att jobba med Melodifestivalen. Man kan aldrig vara riktigt säker på hur det ska gå. Först när tittarna sagt sitt kan man pusta ut. I många fall håller storfavoriterna hela vägen men så kommer de där skrällarna som gör tävlingen spännande. Varje år dyker det upp bidrag som på pappret inte såg ut som farliga konkurrenter men trots det kniper finalplatser. Jag skulle vilja påstå att dessa skrällar oftast handlar om bidrag som står ut. Låtar och artister med unika uttryck som svenska folket inte kan motstå. I dessa lägen behöver själva numren inte alltid vara spektakulära. Ett snyggt och genomarbetat shownummer är ingen garanti för framgång. Det finns många exempel i schlagerhistorien på scenshower som inte sett kloka ut i rutan men som ändå gjort succé.

Tillbaka till dansare. Hur ser jag på dansare? Svaret är enkelt. Jag beundrar dansare. Jag imponeras av dansare. Jag har respekt för dansare. Enorm respekt. I min roll som kreatör bakom en lång rad schlagerbidrag är en del av mitt arbete att ta ställning till om vi ska ha med dansare i en scenshow eller inte och i så fall på vilket sätt. Jag skulle vilja påstå att en av mina styrkor är att jag är noga med att inkludera alla medverkande i ett nummer under skapandeprocessen. Jag vill att alla på scenen ska tycka att det är kul att jobba med mina bidrag. I vissa fall vill jag att dansarna bara ska vara en levande kuliss. Då anonymiserar jag dem genom styling. Jag ser inget fel i det. Oftast vill jag dock att dansarna ska bidra till energin på scenen med sina personligheter. Allt beror på vad man vill förmedla.

Att vara dansare kan vara väldigt otacksamt. Under festivalen sliter de hårt för att rama in mer eller mindre begåvade stjärnor och får generellt för lite kredd för sitt arbete. Men man får inte glömma att det faktiskt är ett arbete som detta handlar om. Om man dansar i ett bidrag råder det ingen tvekan om vem som ska stå i fokus. Jag vet inte hur många gånger jag valt att ta bort kamerabilder på dansare för att istället redovisa artisten. Inte nödvändigtvis för att resultatet blir bättre. Ofta är det nästan tvärtom. Man får göra avkall på det konstnärliga för att  artisten ska bli tydlig. Det är artisten som tävlar med den utvalda låten. Det är artistens skivbolag som betalar hela kalaset.

Det finns ett problem med att det bidrag man röstar fram som vinnare i Melodifestivalen varken kommer se ut eller låta likadant när det väl är dags att representera Sverige internationellt. Det som har hänt i detta fall är inte unikt och det kommer att hända igen så länge förutsättningarna inte ser likadana ut i den svenska och den internationella tävlingen. Men jag står fortfarande fast vid att folk främst röstar fram en artist och en låt som vinnare. Inte ett dansnummer. Röstar man bara för att dansarna i ett framträdande är bra får man faktiskt skylla sig själv. Det kallas Melodifestivalen av en orsak.

Svaret är nej. Man kan inte få sparken från ett jobb man inte har. Därför är artikeln jag läser om att Eric Saade sparkat sina dansare rolig. Jag menar inte att det är roligt att danskillarna som medverkade i Melodifestivalen inte får åka med till Eurovision Song Contest. Det är klart att de är besvikna. Men att det inte skulle gå att genomföra ”Popular” på samma sätt i ESC kan omöjligt komma som en nyhet för någon. Varenda tidning och blogg med schlagerkoll har redan avhandlat faktumet att Saades dansare måste kunna sjunga i ESC där förinspelade körer inte är tillåtna. Om de besvikna danskillarna har lyckats missa detta och beskedet nu kommer som en chock är det fascinerande.

Jag var inte inblandad i Saades bidrag men jag vet hur det fungerar i schlagerprojekt. Dansarna från vår svenska tävling har aldrig ens haft jobben som de nu sparkats ifrån. Med andra ord har de alltså inte fått sparken av manspojken. Kanske har skivbolaget varit otydliga i kommunikationen om vad händer vid en vinst men jag är tveksam även till det. Alla i branschen är högst medvetna om problematiken kring skillnaderna mellan reglerna för framträdanden i Melodifestivalen och ESC.

Det är ingen enkel uppgift som Team Saade och SVT just nu försöker lösa. Att hitta grymma dansare som också är grymma sångare är verkligen inte lätt. Att manspojken dessutom är ung gör urvalet mer begränsat då man ju vill att killarna ska fungera rent åldersmässigt tillsammans med honom. Ålder är visserligen en sak och utseende en annan men ändå. Gänget måste funka visuellt tillsammans. Utmaningen blir dessutom ännu svårare då stilen som de dansande sångarna måste behärska inte är den lättaste. Tvärtom. Bounce-Benke har skapat en koreografisk inramning som kräver mycket dansmässigt. Jag har ingen aning om hur långt man kommit med att hitta rätt gäng men jag är väldigt glad över att jag inte är en av dem som sitter med den huvudvärken.

– Det mest irriterande är ju att Erik inte vann ensam. Vi dansare drog hälften av rösterna. Vi dansare hade hela tiden inställningen att om vi vinner Melodifestivalen så åker vi till Tyskland. Men jag önskar honom ändå lycka till, säger dansaren Alex Jafarzahad till Aftonbladet.

Dansarna drog hälften av rösterna! Dansarna drog hälften av rösterna? Det är ett kaxigt påstående. Till en icke medietränad ung dansarkilles försvar kan detta vara svaret på en ledande fråga från en kvällstidningsjournalist. Om han på riktigt tror att dansarna drog hälften av rösterna lever killen i en helt egen värld. Scenshow och dansare i all ära men segern i Melodifestivalen berodde främst på Eric Saade. Jag har enorm respekt för alla inblandade i ett projekt och deras insatser men nån måtta får det vara.

Eric Saade är ett fenomen. På ett år gick han från okänd duschande manspojke till vansinnigt populär glaskrossande popstjärna. Hur grym hans scenshow än var i år så röstade folk främst på stjärnan Saade. Det är jag helt övertygad om. Självklart ska även en viss herr Kempe ha kredd för att han ännu en gång skrivit en låt som svenska folket gick igång på. Om någon ska ta åt sig äran för hälften av rösterna så är det väl i så fall upphovsmannen? Utan en låt hade det liksom inte blivit så mycket dansande…

Varför inte börja dagen med något som får mig på riktigt glatt humör. Nu finns LED-videon vi gjorde till The Moniker i Melodifestivalen att beskåda på YouTube…

Siewert Öholm är en inskränkt gubbe som inte har vett att hålla sina idiotiska åsikter för sig själv. Det vet alla. Det är fakta. Jag minns när han gick ut offentligt och sa att en ”homolobby” sett till att Mark Levengood och Jonas Gardell fått jobben som programledare för Melodifestivalen och därmed gjort tävlingen till reklam för homosexualitet. Det var 2003. Då tyckte Siewert att SVT hade kränkt tittarna och han kallade Melodifestivalen för ”den största mediemanipulationen genom tiderna”.

– Det främsta syftet har inte varit att ge publiken god underhållning utan att uppfostra oss som inte har en politiskt korrekt uppfattning om olika sexuella läggningar, skrev Öholm på tidningen Nya Dagens ledarsida när det begav sig.

Nu har han gjort sin existens påmind genom ett nytt stolligt resonemang i media. Idag har Siewert skrivit en debattartikel i Expressen där han kritiserar Melodifestivalen igen. Den har gången orkar man dock inte ens bli upprörd över hans åsikter. Artikeln är faktiskt något av det roligaste jag läst på länge. Siewert är upprörd över att SVT överhuvudtaget ägnar sig åt schlagerspektaklet. Varför?

”Det räcker att granska festivalens sångtexter för att inse att SVT har tappat greppet. Festivalutvecklingen illustrerar hur public service-uppdraget fått ge vika för den ytliga konkurrensen med de kommersiella kanalerna. Hur det egna kulturella självförtroendet sålts ut till spekulation och aggressiv livsstilspropaganda.”

Fundamentalisten Öholm blev föga förvånande upprörd när The Ark framförde sin nya låt ”Breaking up with God” under deltävlingen i Malmö. Med tanke på att tv-framträdandet är tänkt att vara gruppens sista tycker Siewert att det ”gjorde budskapet från den ideologiskt mycket medvetne Ola Salo än mer centralt med sin skarpa udd mot Gud.” Stollen får givetvis tycka precis vad han vill. Personligen tycker jag att han läser in lite väl mycket i The Ark-framträdandet. Något säger mig att detta handlade mer om att Melodifestivalen är ett lysande marknadsföringstillfälle än att Ola Salo försöker få folk att dumpa han där uppe bland molnen. När Siewert sedan fortsätter argumentera för sin sak blir det nästan hysteriskt roligt…

”När The Ark i texten vill göra slut med såväl Gud som djävul tvingas de snart inse att det inte alls är lika lätt att göra sig av med Guds motpart. Budskap där Gud avsätts och ersätts med att ”dance the night away” får sin spegelbild i framför allt de två förhandsfavoriterna till slutsegern, Dannys ”In the club” och Erik Saades ”Popular”. Den förra är väl mest larvig i sitt extremt torftiga tuggande av texten ”In the club, the club, oh-oh”. Men bakom ligger samma filosofi. Det är på klubben, i discodansen, som livets hela mening ligger. Men vad är kvar när klubben och puben stänger?

Ännu mer problematisk i vår egocentrerade tid är dock Saades ”Popular”, där allt handlar om att bli tillräckligt populär för att kunna erövra den tjej man vill ha: ”My body wants you, girl. My body wants you, girl. I’ll get you when I’m popular”. Budskapet är inte bara generande torftigt. Det är framförallt kvinnoförnedrande. Man behöver inte vara radikalfeminist för att anse att kvinnan är, och bör betraktas som, något mer än ett fångstbyte för en pilsk yngling.”

Vad är kvar när klubben och puben stänger? Ett fångstbyte för en pilsk yngling? Vad ska man säga? Är han på allvar? Ja. Jag försöker se framför mig hur det måste sett ut när stollen Öholm satt hemma i sin tv-soffa och blev mer och mer upprörd för varje deltävling han såg.

”Ideologisk dimma har gjort SVT till redskap i händerna på skrupellösa skivbolag och textförfattare med mammon i blicken. Och över alltihopa svävar normmissionären och festivalgeneralen Christer Björkman. Det är ett stort ansvar att välja ut de inslag som utgör samtidens starkaste kulturbärare. Resultatet är djupt beklagligt.”

Med mammon i blicken? Jag orkar inte mer nu. Siewert Öholm måste skämta. Tycker han att detta ordval gör hans budskap tyngre? Inte för att han hade uppfattats som mer trovärdig om han skrivit ”rikedom” men ändå. Det slutar dock inte där. Nej, Siewert anser också att SVT genom Melodifestivalen banaliserar självmord i Christian Walz-låten ”Like Suicide” och ger utrymme för ”popularitetshets, könsförtryck, otrohet och åtföljande familjesplittring”.

Siewert skriver att vi inte ska avfärda hans kritik som ett utslag av moralpanik. Det gör jag inte. Jag avfärdar den som idioti. Som smörja. Som svammel från en stollig gubbe. Ja, Siewert Öholm är en stolle. En riktig tokstolle. Stackars Siewert behöver inga fiender. Han har sig själv och sin hjärna. Det är straff nog.

Vaknade med en skön känsla i kroppen idag. Att jag är halvdöd spelar ingen roll. Jag är ledig. Det finns inget jag måste göra tisdagen den 8 mars 2011. Jag kände för att skriva ett inlägg om något annat än den där lördagsunderhållningen som upptagit en mycket stor del av mitt liv de senaste månaderna. När jag la mig på soffan med datorn i knät insåg jag hur schlagerskadad jag verkligen är. Jag skulle börja skriva om att det är skönt att kliva ut ur schlagerbubblan och återgå till en normal vardag när en låt dök upp i mitt huvud…

Jag måste söka hjälp. Att Barbados festivalbidrag ”Världen utanför” från 2002 var det första jag kom att tänka på när jag ville skriva om vardagsliv kan bara beskrivas som sjukligt. Sjukligt och skrämmande. Jag ser en fönad Magnus Carlsson sjunga framför mig…

Världen utanför, vad bryr vi oss om den
Ingen ser och hör, i våran värld, nu och här
Världen utanför är ingenting för oss
Vad alla andra gör är deras sak, deras värld
Världen utanför

Är jag fast i schlagerbubblan? Tror jag bara att jag befinner mig på soffan i min lägenhet? Är det i själva verket så att hela svenska folket är fast i någon slags schlagerversion av Matrix?

I dagens Aftonbladet är jag upprorsmakare. En del av kritiken mot SVT från mitt blogginlägg igår har citerats och en rad schlagerprofiler riktar samma kritik mot tävlingsledningen i sina uttalanden. Vi rasar helt enkelt. Som man så ofta gör i schlagertider. Aftonbladet-artikeln och den övriga offentliga kritiken fick till slut effekt. Festivalbossen Thomas Hall kunde inte längre ignorera kravet på att offentliggöra röstningssiffrorna från lördagens Andra Chansen-kaos.

Efter lunch meddelade SVT att röstningssiffrorna skulle offentliggöras under eftermiddagen. På kvällen dök de till slut upp i ett pressmeddelande. Jag har nu kollat på siffrorna i duellen mellan Jenny och Love Generation. Den var jämn. Oerhört jämn. Enligt min åsikt lite för jämn för att SVTs slutsatser ska kännas helt hundra faktiskt. Man kan aldrig garantera att strulet med numren i rutan inte har påverkat röstningen när marginalerna är så små. För slutresultatet i Andra chansen spelar detta visserligen ingen roll. Jag är övertygad om att Sara Varga hade slaktat även min paljetterade primadonna om vi gått vidare till den andra omgången. Det är dock inte bara en finalplats i Globen som räknas. Bidraget som går segrande ur den första duellen får köra sitt framträdande en gång till inför närmare tre miljoner tv-tittare. Ett sådant exponeringstillfälle går inte att värdera i pengar.

Jag kan inte riktigt släppa hanteringen av hela röstningshärvan än. Låt oss backa bandet lite och se på Mello-projektledarens inställning till att låta röstningssiffrorna bli offentliga. I söndagens Expressen bjöd Thomas Hall på följande provocerande uttalande:

-Jag har svårt att se att vi har behov av att redovisa exakt hur många röster som kom in. Vi har bett om ursäkt. Nu har vi släppt det här och går vidare mot finalen.

Uttalandet gjordes på presskonferensen efter sändningen på lördagskvällen eller senare på natten innan tidningen gick i tryck. När Hall nu tvingats göra en pudel lät det istället såhär i Dagens Nyheter idag:

– Jag hade gärna gjort det omedelbart, men då fanns ingen tekniker tillgänglig som kunde få loss siffrorna.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur den här logiken. Bara några minuter efter sändningen satt Thomas Hall på presskonferensen och garanterade att alla resultat stämde. Att de hade gått igenom siffrorna och uteslutit att strulet skulle ha påverkat utgången av tävlingen. Idag säger han att det inte fanns en tekniker tillgänglig som kunde få loss siffrorna omedelbart. Hur går det ihop? Vad innebär omedelbart? Att de inte kunde redovisa siffrorna i sändningen? Okej. Men bara några minuter senare måste siffrorna funnits tillgängliga med tanke på att tv hunnit granskat dem. Ändå valde man att inte göra det trots påtryckningar. Det råder ingen tvekan om att detta beslut var högst medvetet. Det konstaterade Hall själv i söndagens tidning. Varför försöker han ens komma med en bortförklaring idag?

Nej, nu lägger jag denna schlagerhärva bakom mig. Min karriär som upprorsmakare blev kortvarig men framgångsrik. Slutligen vill jag tillägga att jag vanligtvis tycker att Thomas Hall är en trevlig filur. Men som straff den här gången har han faktiskt gjort sig förtjänt av att själv ta emot mail från alla som vill ha sina röstningspengar återbetalade…

Schlagerveckan i Sundsvall innebar inte bara teknikstrul och röstningskaos. För Team Silver var Andra Chansen-äventyret framförallt en underbar upplevelse. Vi har verkligen haft sjukt kul under dagarna i Norrland. Här kommer några bilder från veckan som jag snott lite varstans på nätet…

Foto: Elsas Melloblogg

Med fröken Silver på tåget en alldeles för tidig onsdagsmorgon.

Foto: Aftonbladets Schlagerblogg

Genomgång på scenen under torsdagens rep.

Foto: Aftonbladets Schlagerblogg

Passade även på att testa Monikers rullband under repet!

Foto: Aftonbladets Schlagerblogg

Pussade på min galet vackra väninna och Shirley-ängeln Jessica Marberger på efterfesten.

Foto: P4 Premiär

Slutligen en bild med Jenny från efterfesten där vi firade att vi gjort ett framträdande som vi var 100 % nöjda med. Bättre än så kan en schlagervecka knappt sluta. Möjligen kunde en plats i Globen-finalen ha förgyllt kvällen lite extra…

Foto: Schlagerprofilerna

Vad har hänt? Sveriges största underhållningsprogram har blivit ett skämt. Melodifestivalen brukar vara en karusell som snurrar på utan minsta lilla missöde. Inget lämnas åt slumpen. Allt är uppstyrt in i minsta detalj. Det var då. 2011 är året då en tomte i produktionen fick Marie Serneholt att presentera att fel bidrag när spänningen var som störst under premiärprogrammet i Luleå. Sånt får inte hända. Det är sjukt pinsamt. Minnet av denna miss bleknar dock snabbt i jämförelse med gårdagens kaos.

SVT fuckade upp röstningen under gårdagens sändning. Fel nummer låg under fel artist under snabbrepriserna i tre av duellerna. Allvarligt? Sånt får ABSOLUT inte hända. Sjukt pinsamt räcker inte ens till för att beskriva detta. Jag vill poängtera att jag är helt övertygad om att slutresultatet inte påverkats av röstningskaoset. Jag är toksäker på att rätt bidrag gick till Globen. Men det spelar ingen roll. Att röstningen gick åt helvete får andra konsekvenser. Förtroendet för tävlingen minskar i största allmänhet. För att inte tala om förtroendet för själva röstningsmomentet. Detta verkar de ansvariga inte förstå. Ett bra tips till dem kan vara att läsa kvällstidningarna där Aftonbladets Markus Larsson och Expressens Malin Roos har skrivit bra krönikor om skandalen.

Festivalbossen Thomas Hall säger att man gick igenom siffrorna och exkluderade alla röster som kom in på det dyrare  numret som drabbades av grafikstrulet. Slutledningen är att resultatet fortfarande blivit detsamma. Okej. Folk har alltså inte bara röstat mot det bidrag de hejat på. Deras röster har dessutom räknats bort för att det inte ska råda några oklarheter. Eller? I så fall borde alla tittare som la 9.90 kr per röst på detta nummer för att stödja sin favorit att få tillbaka sina pengar. Det är givetvis småslantar i sammanhanget men ändå. Tro fan att folk som engagerat sig är upprörda.

Det som stör mig mest är att SVT vägrade offentliggöra röstningssiffrorna inatt. Vad tjänar man på att hemlighålla dem tills efter finalen när de vanligtvis offentliggörs? Beslutet öppnar bara för spekulationer, konspirationsteorier och en fortsatt debatt i media. Om röstningsresultatet var så uppenbart finns det ingen vettig förklaring till att hålla på det.

-Jag har svårt att se att vi har behov av att redovisa exakt hur många röster som kom in. Vi har bett om ursäkt. Nu har vi släppt det här och går vidare mot finalen, säger Thomas Hall i dagens Expressen.

Halls uttalande är provocerande. Den inställningen är respektlös både mot artister, skivbolag och publiken som röstat. Kungens vända-blad-upplägg funkar möjligen om det handlar om privata angelägenheter. Melodifestivalen är den raka motsatsen. SVT har ett ansvar mot alla dem som håller tävlingen levande. Hanteringen av den här röstningsskandalen är verkligen usel. Public service när den är som sämst.

Provocerande var även SVTs officiella ståndpunkt på presskonferensen efter sändningen igår kväll när Hall påstod att man inte visste orsaken till röstningsstrulet. Hur den pinsamma missen uppstod är glasklart. Det finns en person vars jobb är att lägga ut grafiken i programmet. Det var denna person som lyckades byta plats på telefonnumren. Hall skulle alltså kunnat vara ärlig och skyllt misstaget på den mänskliga faktorn. Men att man satt helt fel person på en sådan viktig position vill inte SVT erkänna. För övrigt är det inte det enda misstaget som grafikmuppen kan addera på sin meritlista efter Sundsvalls-veckan. Under genrepet lyckades personen ifråga lägga upp resultatet från en av duellerna i bild innan det hade presenterats av programledarna. Då spelade det visserligen ingen roll men varningsklockorna borde börjat ringa.

Resultatet i Andra Chansen då? För många av oss som jobbat på plats kom det inte som någon chock. Sara Varas genombrott är välförtjänt. Hon har en stark låt med ett starkt budskap. Hon gick genom rutan. Även Monikers framträdande gick genom rutan. Hans låt är glädje i en 180 sekunders förpackning. Daniel står dessutom för något eget. Han har ett unikt uttryck. Jag är såklart lite extra stolt över att Moniker tog sig till finalen med tanke på att vi skapat hans allt annat än diskreta fantasivärld som visades på LED-skärmarna. Ett stort grattis till dem båda. Sara och Moniker-Daniel är toppen! Synd att de inte fick glänsa ordentligt. Synd att deras avancemang överskuggas av röstningskaoset. De förtjänar bättre.

Årets tokpinsamma missar i Melodifestivalen har resulterat i att artisterna fått mindre fokus. Istället för lyckliga vinnare har tidningsomslagen mest handlat om kritiken mot SVT. Tidningarnas rapportering har varit befogad även om den till viss del varit skruvad och överdriven. Att det tävlingen egentligen handlar om överskuggas av folks inkompetens får mig att koka av ilska. Det ligger månader av slit och hundratusentals kronor bakom varje bidrag i Melodifestivalen. För en del artister är resultatet i tävlingen direkt avgörande för deras framtid. Att Thomas Hall tycker att det räcker med att be om ursäkt och sedan går vidare är skrattretande.

Lite här och var på schlagerarenan i Sundsvall sitter förbudsskyltar med denna information. Only in Norrland kära vänner. Only in Norrland.

Någon gång i slutet av 1800-talet togs liveorkestern bort ur Melodifestivalen. Det finns dock fortfarande många bidrag där man har med instrument på scenen även om folk bara låtsasspelar på dem. Oftast är det riktiga musiker som står för låtsasspelandet men ibland fuskar dansarna för att ge framträdandet något snygg rent visuellt. Jag testade mina trumpetkunskaper och kom fram till att blåsjobb inte är min starka sida…

Likt Janne Josefsson stryker jag runt i korridorerna bakom kulisserna på Melodifestivalen. Mitt uppdrag är givetvis att avslöja allt festivalfusk. Hur skapas den där perfekta ytan man ser i tv egentligen? Så här såg det ut när jag tog frisör-Emir och Jessica Marberger från Shirley’s Angels på bar gärning…

Likt Janne Josefsson stryker jag runt i korridorerna bakom kulisserna på Melodifestivalen. Mitt uppdrag är givetvis att avslöja allt festivalfusk. Hur skapas den där perfekta ytan man ser i tv egentligen? Så här såg det ut när jag tog frisör-Emir och Jessica Marberger från Shirley’s Angels på bar gärning…