Tack för alla kommentarer på mitt inlägg från i fredags som handlade om vad man som bloggare ska dela med sig av och inte. Skrev mina funderingar när jag var på väg till ett jobbmöte och hann aldrig gå på djupet i frågan. Efter att nu ha läst era åsikter så känner jag att det finns mer att tillägga. Men låt mig börja från början. Min älskade väninna Maggan skrev ett inlägg som innehöll följande rader: ”Sen blir det ett microbreak i två dagar. Jag behöver verkligen det! Senaste veckorna har själsligt varit de mest krävande i mitt liv. Jag måste ladda batterierna och plåstra om hjärtat lite. Det kommer bli bra, allt blir bra! :-)”
Maggan befann sig i Schweiz när hon bloggade och jag reflekterade inte speciellt mycket över raderna i hennes inlägg. Kanske för att jag vet vad hon syftar på? Jag tror dock inte det. För mig var detta bara en reflektion över hennes tillstånd. Varken mer eller mindre. Däremot reagerade jag över att det bland kommentarerna fanns folk som tyckte att hon kunde låta bli att blogga om saker om hon ändå inte berättade allt.
Läsaren Cia kommenterade på Maggans blogg:
”Jag tycker inte du behöver hålla på och hinta om att du har problem här på bloggen. Vi bloggläsare blir ju bara en bricka i ett spel där ditt syfte är att nå fram till NÅGON annan. Känns lite oärligt. Vi märker ändå inte på dig att du mår dåligt så du behöver ju inte ursäkta dig?!? Du bloggar och ser pigg ut så håll sånt där privat/alternativt prata ut på bloggen och be oss om råd. Känns mer som rent spel så.”
”Cia” fick medhåll från andra läsare men hennes resonemang störde mig. Därför skrev jag mitt inlägg i fredags. Jag frågade mig om man som bloggare har redovisningsplikt? Jag frågade mig om man inte ska dela med sig av hur man mår om man inte avslöjar allt. Det var bakgrunden till historien. Nu fortsätter min egen minidebatt. Hittade nämligen nyss en till kommentar från signaturen ”Cia” på Maggans blogg:
”Fattar inte vad Rikard Engfors babblar om nu?!? Jag har då inte sett någon lämnat några krav på redovisningsplikt här??? Däremot har jag och fler med mig haft synpunkter på att det bara blir konstigt att hålla på och hinta som Maggan gör. Min åsikt är att man i första hand håller sånt rent PRIVAT, speciellt när det verkar handla om så TUNGA saker som för Maggan nu. Alternativt så pratar man ut och ber om råd. Vad Maggan har för syfte med sitt agerande anar jag…. För mig känns det bara hycklande. Det är MIN åsikt som jag har rätt att ha.
Sen är det så lågt av Rikard Engfors att tolka in nåt annat i det. Folk inom gayvärlden har i allmänhet INGEN respekt för andras åsikter. Hoppas det råder yttrandefrihet hos er också utan att det ska klankas ner, skällas och förljugas?….”
Vad ska man säga? Att jag älskar sakliga argument? Mina åsikter i denna fråga har ju verkligen extremt mycket med min sexuella läggning att göra. Att generalisera och konstatera att folk i gayvärlden i allmänhet inte har någon respekt för andras åsikter är så dumt att det inte ens förtjänar att bemötas. Dumheter kan dock citeras. För att skapa debatt. Men för att det inte ska råda några oklarheter så vill jag meddela att även kuksugande killar åtnjuter yttrandefrihet.
Det är möjligt att jag tolkat kritiken i kommentaren fel. Det kanske inte alls handlade om det jag valde att kalla redovisningsplikt. Okej. Men hur skulle kritiken tolkas då? Som att Maggan inte kör rent spel? Att hon använder sig av sina läsare som brickor i detta spel? Att hon har en annan agenda bakom sitt bloggande som får henne att framstå som oärlig?
Jag tycker att diskussionen om var gränserna går i bloggvärlden är extremt intressant. Det som räknades som privat för några år sedan är numera allmän egendom. Genom bloggar och Facebook delar miljontals människor över hela världen med sig av mer eller mindre intressant information till omvärlden. Det är givetvis upp till var och en att bedöma vad som är intressant och inte. Som läsare kan man välja att inte ta del av de ständiga uppdateringarna.
Frågan om redovisningsplikt är viktig. Vad har man egentligen för skyldigheter som bloggare mot sina läsare? Inga alls? Hur många som helst? Jag tror att båda svaren stämmer. Det är helt och hållet upp till mig vad jag vill dela med mig av på min blogg och hur jag väljer att dela med mig av det. Passar det inte så kan folk sluta besöka mig. Samtidigt så känner jag givetvis ett ansvar gentemot mina läsare. Ett ansvar att skriva. Regelbundet. Om något. Vad ämnet är beror helt på vad som händer i mitt liv just då. Under perioder är det schlager. Ibland är det panikångest. Oftast är det vardagsreflektioner. Jag försöker hela tiden att variera innehållet så att det ska bli intressant att läsa. Men det är ett projekt. Ett stort projekt.
Jag håller inte med om att man måste säga B om man sagt A. Inte alls. Det är helt och hållet upp till bloggaren själv att sätta sina egna gränser. Jag tycker faktiskt till och med att många borde fundera över vad de faktiskt lämnar ut om sig själva i bloggosfären. Det finns många exempel på bloggare som fått lida för saker de skrivit. Att folk får problem på jobbet efter mindre genomtänkta statusuppdateringar på Facebook är inte heller något ovanligt. Därför ser jag det bara som ett hälsotecken när någon sätter gränser.
När man bloggar måste man ta hänsyn. Till sig själv. Men framförallt till sin omgivning. Människorna runt omkring mig har inte valt att få sina liv uthängda på nätet. Därför är det nästintill omöjligt att återge komplicerade situationer ur sitt liv även om man skulle vilja. Såna innefattar oftast andra människor. Andra människor som inte vill figurera i bloggosfären. Bloggare som respekterar det ska snarare hyllas än ifrågasättas.
Så varför säger man A men inte B? Mitt svar är att jag vill vara så öppen jag kan. Livet är inte alltid toppen. Ibland suger det. Om jag inte reflekterade över det när jag skriver om mitt liv så skulle bloggandet enligt min mening bli ointressant. Jag har extremt svårt för folk som målar upp någon slags låtsasvärld i bloggformat där allt fantastiskt. Där personen i fråga ler lika glatt på alla bilder. Där personen i fråga bara berättar om sitt lyckliga liv. Ett liv som är helt utan problem. För mig är en sådan blogg fullständigt ointressant. Därför läser jag inte såna bloggar. Jag väljer bort det som inte intresserar mig. Svårare än så är det inte.
Signaturen ”Maja” frågade sig i en kommentar hos Maggan om folk som skriver om ”hemliga projekt” gör det för att reta upp bloggläsare och få en debatt. Jag kan inte tala för andra men när jag skriver om mina hemliga projekt så är det för att de påverkar min vardag. I vissa lägen kan jag inte avslöja vad det är jag jobbar med men jag försöker ändå att dela med mig av mina tankar så gott det går. Jag är högst medveten om att det är skittrist med hemliga projekt. Men jag har beslutat mig för att det är roligare att jag skriver något än inget i dessa lägen.
Jag vet inte om det är samma ”Maja” som igår skrev en kommentar här hos mig:
”Klart att man inte har redovisningsplikt – men det är kanske inte det som avses heller när en del har synpunkter på vad som skrivs. Jag berättar inte allt för alla (vem gör det?) men jag sitter inte heller i lunchrummet på mitt jobb (som exempel) och berättar att det är så jobbigt för att det har hänt massa grejer men jag tänker inte tala om vad… och jag tror lite att det kan vara det man avser när man kommentarerar att man kan i så fall vara tyst.
Bara för att man har synpunkter (vilket många bloggare också efterfrågar) på en blogg så betyder det ju inte att man kräver…
Så tycker jag, för vi har väl fortfarande rätt att tycka vad vi vill eller ;)”
Jag vet inte om jag håller med om det där i lunchrummet. Det är väl inte så konstigt om man säger till sina kollegor att man har det tufft utan att gå in på detaljer? Det har jag gjort många gånger. Och många har sagt detsamma till mig. Det kan möjligen vara så att människor inom min bransch vågar vara öppnar med sina känslor. Men jag vågar faktiskt påstå att tillvaron skulle vara enklare för de allra flesta om man var ärligare mot varandra om hur man mår istället för att försöka hålla uppe någon slags fasad. Med det menar jag inte att man ska ösa ur sig allt skit till första bästa person. Nej, men ett ärligt svar uppskattas. Tro mig. Jag har själv tillämpat detta under de senaste åren när mitt liv varit ett helvete. Utan att berätta allt för alla.
Slutligen så vill jag poängtera att jag självklart respekterar alla människors åsikter. Det betyder dock inte att jag håller med. Liksom andra ifrågasätter mig kommer jag att ifrågasätta andra. Det är en del av det som gör bloggosfären så intressant. Utan respons och diskussioner skulle jag inte blogga alls. Interaktionen är det som lockar. Men tyvärr har diskussioner online i många fall en tendens att sluta på en väldigt låg nivå vilket jag har en stark känsla av att även denna skulle kunna göra. Så låt oss stå över personangrepp och spekulativa antaganden. Låt oss vara sakliga. Vad tycker du i denna fråga?
