Aftonbladet är på hugget. Igår startade tidningen en artikelserie om mansdominansen på SVT. ”I Sverige finns det 2 397 165 kvinnor i åldrarna 25 till 64 år. Ingen av dem duger som programledare för SVT:s program på bästa sändningstid.” Dessa fakta ligger till grund för Aftonbladets granskning som går under titeln ”Avskaffa grabbväldet”. Det kallas tydligen så numera. Tidigare har det snackats om gubbar när frågan diskuterats. Är det allsångsledaren Zelmerlöws förtjänst att Aftonbladets granskning fått ett yngre namn? Trots det nya namnet så är i alla fall upplägget detsamma. Jag skrev ett inlägg om detta i slutet av februari.

Foto: Jerker Ivarsson/Aftonbladet
Idag publiceras en intervju med Stina Dabrowski där hon konstaterar att SVT struntar i kvinnorna. Har hon rätt eller fel? Är Aftonbladets artikelserie relevant eller inte? Diskussionen är komplicerad. Det är bevisligen så att SVT inte väljer kvinnliga programledare till de största underhållningsprogrammen. Vad beror det på? Det råder ingen tvekan om att det finns grymt kompetenta kvinnor i Sverige som skulle kunna göra dessa jobb. Men istället för att bara kräva ett svar på den ”enkla” frågan handlar diskussionen plötsligt även om löneskillnader. Stina Dabrowski tar Anne Lundberg som exempel:
– SVT har en kvinnlig prime time-tjej. Du ser henne i vartenda program. Och vad leder det till? Jo, att hon sliter ut sig fullständigt. Medan en sådan som Kristian Luuk har en enorm lön. Och vad gör han? Åtta ”På spåret” om året.
Jag förstår inte riktigt Stinas poäng. Kan det inte vara så att Luuk helt enkelt är bättre på att löneförhandla och ställa krav? Stina tar upp fler exempel på löneskillnaderna mellan kvinnor och män i den statliga televisionen:
– När de tog in Lennart Persson på ”Aktuellt” tjänade han mycket mer än både Anna Hedenmo och Karin Hübinette. De hotade med att säga upp sig och de fick sina löner rejält höjda.
Min slutledning av detta är att Hedenmo och Hübinette visste sitt eget värde och löneförhandlade därefter. Men Stinas resonemang förutsätter att Lennart Persson fick sin höga lön per automatik bara för att han är man. Det har jag svårt att tro. Framförallt i en organisation där kvinnor sitter på många av de tyngsta chefspositionerna. Stina fortsätter:
– Så var det redan på min tid. När jag ledde ”Nöjesmaskinen” tillsammans med Sven Melander tjänade han dubbelt så mycket som jag. Jag var så korkad att jag bara krävde tre fjärdedelar av hans lön. Det var dessutom ett helvete att få igenom.
Okej, Stina var alltså dålig på att löneförhandla när det begav sig. Men förhoppningsvis så har en del förändrats sedan början av 80-talet. Både när det kommer till Stinas eget löneförhandlande och jämställdheten i stort. Missuppfatta mig rätt, löneskillnaderna mellan män och kvinnor är självklart också ett samhällsproblem som förtjänar uppmärksamhet men det är en annan diskussion.
Dagens bästa citat kommer från SVT:s programdirektör Annie Wegelius:
– Det är en jävla massa gubbar hos oss, jag håller fullständigt med och vi jobbar på det här.
Klockren kommentar. End of discussion typ. Men det är upp till bevis som gäller nu för Wegelius och gänget i maktens korridorer i tv-huset. Jag köper inte att det är svårt att hitta kompetenta kvinnor som kan leda de största underhållningsprogrammen. Därför är Aftonbladets granskning relevant. Det är dock en svår balansgång att diskutera detta ämne. Jämställdhetsdebatten är nödvändig men diskussionen blir samtidigt märklig. Jag tycker inte att könet ska vara orsaken till att man får ett jobb. Det ska handla om kompetens. Rätt man eller kvinna på rätt plats. Och det råder ingen brist på rätt kvinnor i Sverige så vad har SVT för ursäkt?

Foto: Axel Öberg/Expressen
Till nästa ämne nu. Aftonbladet har även varit på hugget på andra sidan Atlanten. Där följde en av tidningens frilansfotografer Silvia så närgånget att drottningen snubblade och stukade foten . Ännu en gång debatteras det nu om bevakningen av kungahuset blivit för närgången. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin beklagar idag det som inträffade i New York. Hovets informationschef Bertil Ternert är kritisk till händelsen som han kallar ”ofredande enligt svensk lagstiftning” i en intervju med Dagens Media.
– Det var inte fråga om att hon bara ville undkomma att bli fotograferad. Det rör sig snarare om förföljelse, säger Ternert i en artikel på Expressen.se .
På dagensmedia.se säger informationschefen:
– Jag har höjt på ögonbrynen flera gånger. Framför allt är det de yngre i familjen som bevakas hårt och frågan är hur långt ska man gå. Ett ord som kvällspressen ibland använder är granskning, men det är det ju inte frågan om här. Det var en vardaglig händelse där en familj var ute och handlade.
Frågan är intressant. Jag har vid upprepade tillfällen kritiserat kvällstidningarnas bevakning av offentliga personer. Men bevakning är en sak och granskning en annan. Och i detta fall handlar det, som Ternert själv konstaterar, inte om någon granskning. Men om den relativt nytillträdde informationschefen på allvar tror att något som den kungliga familjen gör kommer att betraktas som ”en vardaglig händelse” är han ute och cyklar. Kungafamiljen är precis som alla andra kända människor alltid offentliga. Vare sig de vill eller inte. Jag menar inte att ursäkta Aftonbladets bevakning i detta fall men det är en förklaring.
Att drottning Silvia skulle punktmarkeras under sitt besök i New York kan omöjligt ha kommit som en chock för hovets informationsavdelning. Kvällstidningarnas mål är glasklart. Man vill vara först med att nyheten om Silvias första möte med Madeleines nya pojkvän.
Frågan om var gränserna går när det kommer till bevakningen av offentliga personer är viktig. Man kan hävda att det är kungafamiljens jobb att synas. Ja, det stämmer ju visserligen. Men ett jobb är ett jobb. Någon gång ska väl arbetsdagen vara slut även för kungafamiljens medlemmar? Eller är de seriefigurer som ska vinka lite lagom stelt och klippa band dygnet runt? Ja, skulle säkert många monarkimotståndare säga och påpeka att det faktiskt är detta våra skattepengar går till. Visst, men det är en annan diskussion. Detta handlar om vilka gränser som gäller för bevakningen av officiella personer när de är privata. Offentliga personer har nämligen också rätt till ett privatliv. Tro det eller ej. Däremot kan man som offentlig person inte förvänta sig att alltid kunna vara privat i sitt privatliv. Tyvärr.